Blomhav, blomdöd

Johanna tyckte mitt hyacinthav nedan påminde om följande fina blåklockshav av Alma-Tadema, eftersom alla inte lusläser alla kommentarer måste jag bara lägga upp det här så att ingen missar den:

bluebells

Finns det inte alltid något lite förföriskt i blomhav? Man tänker sig dem annars gärna tryggt tyglade i rabatter eller vaser, det är så överdådigt när de uppträder som mer alldagliga växter såsom gräs. Man inbjuds att gå bland dem, och då tvingas gå på dem. Vidare, ligger det inte något nästan obehagligt i detta? Känslan av att barfota krossa de ömtåliga blomhuvudena? Eller skrämmande, otyglad natur? Exempelvis denna målning där vi verkligen kan tala om ett blomhav. Näckrosornas slemmiga stjälkar förankrade i den dyiga sjöbotten. Alla som simmat i en tjärn vet hur starka de är, hur de slingrar sig, bruna och hala, om den oförsiktiges ben och armar. Vält inte båten nu, sköna damer, i era trånga korsetter och tunga kjolar skulle ni inte ha en chans emot näckrosorna och deras stjälkar.

1280px-Charles_Courtney_Curran_-_Nénuphars

Vidare bär mig associationerna vidare till Albines blomsjälvmord i Zolas roman.  Jag har inte boken själv, följande är hämtat ur Bram Dijkstras Idols of Perversity:

The garden was undoubtedly preperaing her death as her supreme delight. It was toward death that it had guided her so tenderly. After love there was only death.” Albine consequently decides that, being nature’s flower, she will die like a flower among the flowers. Filling a room with all the flowers she can find in her primitive paradise, she commits what was for Zola clearly the ultimate erotic suicide: She lets the exhalations of the flowers suffocate her. ”The marriage was prepared; the roses’ fanfare announced the awsome moment. Swooning, dying, her hands pressed tighter and tighter to her heart, she was gasoing, opening her mouth, seraching for the kiss which was to smother her.”

Det är något med blommor, deras stilla döende från den stund de spirar. Deras erotiska symbolvärde; tunga, smeksamma dofter och sammetslena blomblad. De är fresterskor och oskulder på en och samma gång. Står för födelse och död. Naturlighet och förställning. Nej, nu känner jag att vi behöver stycket om Albines död ändå, i dess helhet. Det finns två svenska översättningar av boken Abbé Mourets felsteg sedan tidigare, från 1902 och 1911, jag har dem inte i min ägo så här följer stycket i min egen blygsamma översättning denna sena fredagskväll:

Stilla nu, händerna knäppta över hjärtat, log hon alltjämt, hon lyssnade till vällukterna som viskade i hennes brusande huvud. De spelade för henne en besynnerlig musik av dofter som sakta vaggade henne tills sömns, mycket försiktigt. Först, var det ett glatt preludium, barnsligt: henne händer, som hade tvinnat den doftande grönskan, utdunstade de kramade gräsens fränhet, de återberättade hennes flickäventyr bland Paradous naturtillstånd. Sedan hördes en flöjt, små myskdoftande toner som föll ur violhögen på bordet, vid huvudgärden; och denna flöjt, broderade ut sin melodi på den lugna andedräkten, taktfast ackompanjerade av konsolbordets liljor, sjöng hennes kärleks första tjusning, den första bekännelsen, den första kyssen i timmerskogen. Men hon kvävdes mer, lidelsen kom när plötsligt nejlikorna sprack ut, med sin peppriga doft, vars bleckblås för ett ögonblick behärskade alla andra. Hon trodde sig klar för den sista dödskampen i bekymrens och vallmons sjukliga sats, som påminde henne om begärens plågor. Och, plötsligt, mildrades allt, hon andades lättare, hon gled in i en större behaglighet, vaggad av lövkojornas fallande skala, saktade ner, drunknade, till en heliotropernas älskliga psalm vars vaniljandedräkt annonserade det annalkande bröllopet. Underblommorna stack här och där in med en försynt drill. Sedan, en tystnad. Rosor gjorde, dröjande, sin entré. Från taket flöt en fjärran körs röster. Det var en stor en, som hon till en början lyssnade till med en lätt rysning. Kören växte i styrka, hon vibrerade snart av de enastående klanger som brast ut omkring henne. Bröllopet var kommet, rosornas fanfarer kungjorde den fruktansvärda stunden. Hon drog, händerna hårdare och hårdare tryckta mot hjärtat, dånande, döende, efter andan. Hon öppnade munnen, sökte kyssen som måste skulle henne, när hyacinterna och tuberoserna spred sina dunster, när de svepte in henne i en slutlig utandning, så djup att den överröstade rosornas kör. Albine dog i blommornas sista suck.

Copyright Glasgow Museums / Supplied by The Public Catalogue Foundation

”Hav av hyacinter”

15/4 15.20

Bussfärden in och jag är den enda blonda. Blickarna som suger fast vid den ljusa huden. På strandpromenaden vi åker förbi en (kamp?)hund som sliter sönder ett litet djur, en katt? Män som samlats i ring runt, deras rop. Annars tar man i regel hand om sina djur här – gathundar och strykarkatter är vaccinerade och id-märkta, det har byggts små skydd åt dem. Att man tar hand om sina djur, det måste ändå vittna om ett visst mått av civilisation. Inte vilda, men inte heller tama. Som en parallell värld som snuddar vid vår, de har sina vanor, sitt sätt att förhålla sig till oss. Ett slags ömsesidig respekt, det räcker, allt behöver inte regleras.

I parken kring Topkapi: tusen tulpaner, hav av hyacinter. Doften, doften! Allt är  nygrönt och friskt, solen smeksam och inte för stark, strilas genom fontänernas vattendimmor, regnbågar. Vid Hagia Sofia är köerna för långa – vilan i att veta att vi har tid, dagar att komma tillbaka. Bosporen, blå, glittrande, skänker staden svalka. Här samsas korancitaten på moskéerna med Hagia Sofias bysantinska kupoler. Stenen är blekt, trähusen påminner om västkusten. Sol och svalka, här i kontrasternas stad.

bild(2)

”Okända fåglar som väcker mig i gryningen”

15/4 kl. 10.00

När vi landar i Istanbul och turkisk musik börjar spela medan vi taxar (den längsta taxning jag varit med om, planet tog ett ärevarv kring hela flygplatsen!) drabbas jag plötsligt av känslan av overklighet. Att det här omöjligtvis kan vara mitt liv, jag som upplever. Och vi stiger ut i en natt – en Medelhavsnatt, en orientalisk natt – len och smeksam, den landar som svarta sammetsfjärilar på den av flygplansluft torra huden. Det är alltid hit jag längtar – till civilisation och värme. Pinjeträd, bokskogar och ruiner. Palats, monument, trädgårdar – värmen, honung på tungan. Okända fåglar som väcker mig i gryningen, tillsammans med minareternas utrop. Vid inflygningen var Bosporen ett utbrett mörker, idag skall jag få blicka ut över den. Bosporen. Gyllne Hornet. Närmast mytiska platser. De glittrar redan blått i mitt hjärta. Men verkliga, därute – desamma som för hundra, som för tusen, år sedan.