”Man måste ha modet att vittna om det”

Den 16 januari 2018, det är en evighet och ett liv bort, och också då jag senast skrev något på denna blogg. Då när jag var uppbruten i sår och smärta, när Stockholm var alldeles djupfryst och jag gick och gick längs öde, snötunga gator. Till kyrkan och tillbaka, runt Långholmen, till Skanstull, över Västerbron. Jag lärde mig staden med kroppens tunga minnen och fötternas eviga trampande. Det var min ensammaste tid – och jag var på en gång mitt starkaste och mitt sköraste jag. Hela tiden tänkte jag: ”ibland behöver Gud kanske en yxa för att hugga upp en djupfryst själ”.

Under hela 2018 skrev jag tre inlägg på Stasimon, det första är det senast publicerade här nedan. I det andra (opublicerade) den 19 mars försöker jag sätta ord på den märkliga sak det innebär att gå från tvivlande till troende. Det finns en frihet i att inte ha något kvar att förlora och jag skrev sant och öppet om det innersta; om det skamligaste och om det vackraste i mig. Jag tänker att det är så man måste närma sig tron, att det är så jag måste tala om Gud för att undvika löje eller dogmatism. Där var jag i det mörkaste, och ändå så genomlyst redan då. Min synd, den yxa som högg upp det bottenfrusna så att ljuset kunde börja sippra in. Den 2 maj skrev jag igen (återigen utan att publicera) i något slags kulmen på den sömnlöshet som präglat hela våren. Jag kunde vakna vid fyra-tiden på morgonen och gå upp då, katterna föll in i samma rytm. Det var som att vi följde solen, ju kortare nätterna blev, desto mindre sov vi. Det är ett kort, osammanhängande text – en liten eruption av sömnlöshetens vanmakt. Sedan kom sommaren och jag sveptes med.

Landet brann, men i mig sjöng det. Ett samtal som tagit sin början mitt i stormen … Då när jag var i fritt fall och sträckte mig efter allt som kunde tänkas ge mig något slags fotfäste. Då när jag var på väg ner för slänten mot avgrunden och jag rev mina fingrar blodiga mot granitklippan i jakt på någon liten tuva att fatta tag i. Ett samtal som var ingenting, en liten och oviktig pusselbit i min resa mot tron, trodde jag då, liksom djupnade, fick vingar, blev en sång. Inga basuner och inga trumpeter, och ändå föll mina murar. Ett samtal på sociala medier, så småningom ett möte över lunch, ett glas vin efter jobbet – utan att jag förstod hur eller varför blev de det viktigast i mitt liv. Sverige stod i brand, glödkolröda trädstammar och brinnande djur i eldstormen, apokalyps, men min panna var sval och luften lätt att andas. Det var juli, det var augusti – en förälskelse som slog ut som stora, prunkande rosor i mig. Till kyrkan och tillbaka, runt Långholmen, till Odenplan, över Västerbron – bredvid mina klapprande klackar det mjukare ljudet av ett par herrskor

Den 4 december skrev jag ett slags (opublicerat) bokslut över året som gått. Inget om det nya, förunderliga. Snarare hade jag fortfarande ett starkt behov av att försöka förstå och acceptera skilsmässan; en sårskorpa man inte kan låta bli att pilla på. Kanske lägger jag upp de där tre inläggen som något slags vittnesbörd om det som varit.

För vem skriver ens blogg längre? Formen känns pinsamt obsolet. Och ändå… Jag har försökt att skriva dagbok, men det ger mig bara klaustrofobi. Ensam med det vita arket, som inför en spegel. Twitter fungerar dåligt, eftersom jag alltid blir lite besvärad när någon svarar mig. Jag kan gå i en dag eller två och försöka formulera ett bra svar, sedan skära ner det till tillåtet antal tecken (alla nyanser, bildspråk och formuleringsglädje: borta!) bara för att inse att samtalet sedan länge dragit vidare. Den slaktade mini-essän ett sorgligt skelett i min telefons anteckningar.

En annan tanke detta förflutna år har varit att inte skriva om jag inte får betalt för det. Sedan jag också tagit steget och äntligen sagt upp mig från brödjobbandet på museer för att helhjärtat kasta mig ut i tillvaron som frilans och egenföretagare blir tid och inspiration hårdvaluta. Och ändå… skrivande föder skrivande. Den här bloggen har hållit igång mitt språk och mitt tänkande. Resonemang som senare kommit att bli en artikel eller ett förord började som en formulering här i mitt virtuella anteckningsblock där jag kan låta tanken löpa fritt. Här prövas idéerna, lekfullt och prestigelöst. Kanske, har jag tänkt, finns det en fara med att skriva så öppet och utlämnande, så ofärdigt och ibland privat, när min stjärna sakta stiger på litteratursveriges bleka himmel? Men det har aldrig varit mig betjänt att låta rädsla och försiktighet styra, av princip vill jag vara generös. Generös och öppen med såväl mig själv som med mitt tänkande. Ängslighet är inte bara tråkigt utan dessutom inte speciellt klädsamt.

Vidare, när jag skriver detta har jag fastnat i en artikel om Etty Hillesum som jag hade för avsikt att skriva klart idag. Det går, i vanlig ordning, trögt trots att jag gjort det mesta av arbetet. Det vill säga: jag vet ungefär vad jag vill skriva, jag har staplat upp det, återstår att ge det form. Ack, detta kritiska skede medför, varje gång, något slags förlamning. Det är nu det måste ske något jag egentligen inte kan styra, något som bara händer, tanken blir klar och jag lyckas sy samman texten. Inför denna ansats bävar jag ständigt, tanken skyggar undan trots att jag kör ridsporrarna i dess flanker och manar på mot hindret. Trots att jag alltid far felfritt över de där bommarna uppstår samma problem gång på gång och för varje text.

I just detta fall har jag dessutom känslan av att ha hamnat lite snett i min ansats. Jag vill inte att det ska bli ännu en konventionell text om Etty Hillesum som alla andra texter om Etty Hillesum. Lite biografisk bakgrund, något om den fascinerande kärlekshistorien med mentorn Spier, hennes osannolikt hastiga andliga resa, avsluta biografin med koncentrationsläger och död, säga ett par ord om kvinnligt dagboksskrivande, vittneslitteratur, Anne Frank, nazismens fasor etc. etc. Det skulle naturligtvis vara en alldeles utmärkt och informativ text skriven med viss spänst (skriver jag spänstigt? jag tror att jag skulle göra det här: det skulle vara som att dricka ett glas uppbygglig mjölk med en bismak av något mörkare, kanske anis) men det skulle vara en förment trygg text. (Om du, kära läsare, läser dessa ord först när artikeln ifråga publicerats och du märker att jag i sista stund föll till föga och skrev en trygg text får jag be om din förlåtelse. Men du måste förstå, artiklarna är mitt levebröd, hur utmanande kan jag vara? Och: ibland måste man kanske få lov att inte välja den svåraste vägen – ge sig själv a break, inte gå på det som bränner och svider? Nåväl, välkomne för denna brasklappsbonanza!) Det är den svåra vägen för att det är att röra sig bort från det verifierbara och faktatorra mot den egna analysen och kanske än djupare: den egna känslan.

Jag vill skriva om Etty Hillesums dagböcker och brev liksom inifrån. Stiga in i hennes kammare, sätta mig vid hennes skrivbord och bläddra i hennes Rilke och ryska romaner och Bibel. Jag vill gå ut i hennes lilla badrum och böja knä på mattan där, överlåta min själ i ett enkelt och innerligt samtal med Gud. Promenera kvarteren, bron över kanalen, bort till Spier och ligga vid hans fötter när han smeker mig över håret och lär mig att uttala Guds namn och be, låta honom föreläsa om sina patienter och människans psyke och när natten fallit dela hans säng och ligga med honom. Jag vill gå längs Amsterdams sommarheta gator och få blåsor under fötterna, för nu får judar inte åka spårvagn mer. Då vill jag stanna till inför en blommande jasmin, eller köpa rosor och apelsiner, och tänka att livet trots allt är skönt och meningsfullt. Och jag kommer bli ivägskickad till uppsamlingsläger, en sista anhalt innan godstågen tar mig österut till Auschwitz där jag kommer leva i sju veckor och försöka vara ”ett plåster på många sår”, sedan mördas. I allt detta kommer jag ändå behålla min människovärdighet, inte passivt och motståndslöst, utan för att för den som vilar i Guds famn välver sig en vidsträckt himmel vare sig hon sitter vid sitt skrivbord och ser ut på en blommande jasmin eller ligger i sin sorgliga ursäkt till säng i koncentrationslägrets barack och lyssnar till spädbarnens gråt.

Det är en nästan omöjlig tanke, en outhärdlig verklighet att ta in. Och ändå, tänker jag, är det så denna text måste skrivas för att göra Etty rättvisa. Inifrån. Jag fick hennes dagböcker av min präst efter ett av våra samtal när vi talat om ondskans problem. Etty Hillesum visar mig ett sätt att se ondskan rätt i ansiktet utan att gå under; i fasa men med viljekraft och utan att förlora tron eller resignera ser hon på sina lägervakters ansikten och slås av vissheten att även de skapats till Guds avbild. Det är oerhört. Till syvende och sist får begreppet ”vittneslitteratur” en annan innebörd hos Etty Hillesum – ett vittne ja, men i första hand inte till fasorna och ondskan utan till att Hans värld är skön och meningsfull. Det är om det hon talar när hon skriver att ”man måste ha modet att vittna om det”.

Se, där har jag kanske såväl ingången till min artikel som ett credo för denna bloggs vidare öden och äventyr.

Ett svar till “”Man måste ha modet att vittna om det””

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s