Mademoiselle Narcisse

mademoisellenarcisse

”Du den enda jag älskar, jag anropar din nåd
ur det mörka svalg dit du tvingat mig fly
– ett öde kosmos med synrand av bly
där händelser blandas med vanvettsdåd.”

–ur Baudelaires Det ondas blommor i övers. Ingvar Björkeson

Odjuret i Gévaudan

Odjuret i Gévaudan

Remy de Gourmont, 1922

”Vad var det? Man tvekade länge mellan en varg, en björn, en hyena som rymt från ett menageri. En prästman från provinsen skrev en tjock lunta för att bevisa att det inte kunde vara något annat än ett apokalyptiskt monster som Gud nedkallat för att straffa Gévaudans bergsbor för deras synder. Det vore verkligen att ett gott exempel på att Guds väger är outgrundliga! En professor vid Montpelliers medicinska fakultet, med en viss böjelse för mysticism, hade, efter att ha undersökt alla fakta i berättelserna om den fantastiska besten, en annan idé, nämligen att det aldrig existerat, i vilket fall inte själva djuret, utan att Odjuret i Gévaudan var en människa! Hypotesen stämmer bra överens med de flesta illdåd som mer eller mindre fastlades. Till att börja med åt Odjuret aldrig sina offer, men sprättade däremot ofta upp deras magar i självaste Jack Uppskärarens anda. Åtminstone en gång fastslogs att det vinnlagt sig om att skära halsen av sitt byte, en annan gång att gräva ner det, vilket vore verkligt extraordinärt gjort av ett vindunder. Dessutom finns flera vittnesmål som bestyrker att det, så att säga, ägde talets gåva! Allt det där och flera andra omständigheter, trots att man inte helt kan förlita sig böndernas vettskrämda skvaller, fick Monsieur Puech att antaga att odjuret inte var annat än en sadistisk galning som irrade på landsbygden och terroriserade dess invånare. De stackars bönderna kom inte på tanken att det kunde finnas en människa i stånd till så många och så fasansfulla brott; därav legenden om djuret, som illa fall hade den fördelen att den rentvådde mänskligheten. Galningen, som förutom vid utbrotten, kanske var helt harmlös, misstänkte aldrig. Det ledde till att säkert många människor strök med, men färre än vad hävdats, och att en ursinnig jakt helt tömde trakten från vargar som försvann för all tid. Djuren betalade människans skuld.”

gevaudan_akgimages

Minns ni förresten den märkliga, men estetiskt tilltalande, filmen Vargarnas pakt? Där är det en taxidermist och hans indianvän som beger sig till Gévaudan på kunglig order för att fånga in Odjuret. Det visar sig att besten ifråga är ett lejon som en depraverad 1700-tals fransman (men incestuösa böjelser, naturligtvis!) hämtat hem och klätt i något slags stålharnesk. Jag älskade den filmen! Jaktscenerna med hjältinnan i sina röda dräkt mot det franska, gröna landskapet där murgrönan växte längs grå trädstammar och övergivna slottsruiner. Dialoger på snötäckta förskansningar, kostymer som matchar miljön, opulenta middagar, kyrkor, aristokrater, vargar och tröstlöst regn, bordellbesök med märkliga opiedrömmar.

Monica Bellucci bär förresten den spetsmask, detta lilla lingerie-plagg som är en fransk uppfinning därför att här har också älskogen sin poesi, som bär just namnet loup: varg. (Den exklusiva och mycket dyra underklädesbutiken i mitt kvarter har en hel uppsjö varianter, som svensk blir jag lite generad å de medelålders flanörer som stannar och diskuterar de olika plaggens förtjänster.) Nu nr jag tittar på bilder från filmen kommer tanken för mig: är det inte lite som ett True Detective (säsong 1, SÅKLART, herregud) fast i 1700-talsmiljö? I meningen nakna kvinnolik, hemliga mördarkulter med prominenta medlemmar ur samhällets övre (som naturligtvis uppträder maskerade), hallucinationer, vridna grenar, en onämnbar ondska som är människans etc.?

brotherhood04

Som Remy de Gourmont påpekar i sitt korta prosastycke fanns redan tidigt idén i omlopp att det attackerna inte gjorts av ett djur. Mellan 1764 och 1767 attackerades 210 personer (även om den exakta siffran varierar i olika studier): 113 personer dog, 49 skadades. 98 åts delvis upp. Jaktmarkerna sträckte sig över 80 gånger 90 kilometer, en yta stor som ett mindre europeiskt land. Naturligtvis spekulerades det kring dåden och man sökte likaledes efter naturliga som övernaturliga förklaringar. Statens engagemang i frågan, de ditresta jägarna – det gjorde Odjuret i Gévaudan till ett slags massmedial händelse som det rapporterades om över hela Europa.  I de parisiska salongerna var det ett samtalsämne, sensationslystnaden är absolut i en del av den här historien. Så, först har vi attackerna, i sig obehagliga och våldsamma, därefter mytbildningen som tecknar ett djur av domedagsbibliska mått. På det följer dem som tar denna mytiska ondska och planterar den istället i en vanlig, dödlig människa hjärta. Det är naturligtvis ett effektfullt grepp; det sker i såväl Vargarnas pakt som True detective. När Gourmont använder sig av det vrider han dock det hela ett varv till, ja, han understryker att ondskans skepnad är mänsklig, men tonar samtidigt ner den lite: en galning, kanske färre attacker än vad som hävdas. Hans poäng är grymmare: det är den som är oskyldig som får betala priset. Och priset, det är inte mindre än total utplåning.

I am myself alone (del 1)

Why, I can smile, and murther while I smile,
And cry ‘Content!’ to that which grieves my heart,
And wet my cheeks with artificial tears,
And frame my face to all occasions.[…]
Can I do this, and cannot get a crown?
Tut, were it farther off, I’ll pluck it down.

Jag hade helt missat att SVT visar den andra omgången av BBC:s filmatisering av Shakespeares Henriad. Den första omgången visades förra året och föranledde att mitt medeltidsintresse ånyo blossade upp. Eftersom glöden ännu inte falnat är det nu med dubbel frenesi jag återupptar mina självstudier av den engelska kungalängden. Jag är ingen akademiker, det jag eftersöker är ett slags personligt förhållande till historien. Jag är dålig på att memorera namn (för att inte tala om att ALLA heter samma sak, jag vet inte vad som är besvärligast, det eller en rysk 1800-talsroman där alla har FLERA namn) – mina vänner kommer jag däremot ihåg. Det handlar om att ta klivet över seklerna och umgås med dessa nya figurer, lära sig deras levnadsöden. Neutraliteten är därför inget ideal, varje fråga, varje möte på historiebokens sidor är ett ställningstagande. (Därför blir jag i djupet sårad när jag i Berlin möter ett triumferande monument över fransk-tyska kriget 1870-71: det är inte glömt, inte förlåtet.)

Historikern, han försöker dra slutsatser om ett verkligt skeende. Bygga modeller av den svunna tiden. Men när jag vällustigt rusar seklerna bakåt, då är det för att bygga ut min inre värld – och däri ligger hela skillnaden. Jag välkomnar därför fiktiva källor, de levandegör historiens torra källtexter. Det är enklare att memorera om man kan hänga upp namnen på kött och blod; Henry IV, det var Jeremy Irons, Henry V hans snygga son som efter sitt rumlande med Falstaff vinner militära segrar i Frankrike (Agincourt!), därefter har vi den veke och fromme Henry VI som förlorar kronan till huset York, på det följer några Edward (minns vilka i ordningen här, III och IV?) den senare är omyndig när han kröns och avsätts snart av sin farbror och då fängslas han och brodern (ni kanske har hört talas om the Princes in the Tower) och så har vi nämnde farbror, Benedict Cumberbatch, som kröns Richard III. Att spela denna ärkeskurk är knappast en lätt uppgift och jag vet inte om jag är helt övertygad av Cumberbatch i rollen (lite kul dock att Moriarty dyker som den franske kungen Charles någonting, ja, jag är dålig på siffror) men en rysning går ändå längs ryggraden vid Richards monologer.

För ett par år sedan hittades för övrigt Richards kvarlevor under en parkeringsplats. Här hittar ni ett ganska långt men fantastiskt läsvärt blogginlägg om fyndet och om den historiske Richard III. Nå, Richard besegras som bekant i slaget vid Bosworth (kungariket för en häst!) på denna dag, dvs den 22 augusti*, 1485 av bl a Henry Tudor och med det är såväl rosornas krig som den engelska medeltiden slut.

Att det alltid är skurken som fascinerar mest. Intressant är också att Shakespeare understryker Richards svekfullhet – det snarare än grymheten och vansinnet är hans mest grundläggande egenskap. I passagen ur vilken citatet som inleder detta inlägg är hämtat (ur Henry VI del 3) hänvisar Richard också till Machiavelli vars handbok Fursten han kan sägas vara en tämligen framgångsrik adept när det kommer till hänsynslösa ränker. Den blivande tyrannens utmärkande drag är annars just att han präglas (och plågas!) av sitt utseende. Puckelryggen kan aldrig röra sig incognito – i världens ögon är han alltid sig själv. Däri den obeskrivliga lockelsen att göra detta jag till sitt eget, att så att säga återerövra det och i förlängning också påtvinga världen det. Det verkliga jaget inte i världens ögon, utan dolt som en dolk i rockärmen. Denna rörlighet som börjar som ett verktyg för maktspel glider sedan över i vansinne. Om jag har gett mig tolkningsföreträdet till såväl mitt jag som verkligheten, hur ska jag veta när det uppkommit en diskrepan? Det finns inga hållpunkter. Manipulationen dras ett varv för långt, lögnaren tror på sina egna lögner. Varje paranoid impuls ges legitimitet – off with their heads – och tyrannen är född. Det ligger en mycket effektfull obalans förhållandet mellan den fysiska vanställdhet, som är statisk, och sinnet som förställer sig utan att blinka. Det är som om själen har fått slagkant, den har blivit lika monstruös och abnorm som köttet. Och samtidigt, i det brottet finns också en sårbarhet, en förlorad mänsklighet, om man så vill – åskådaren fylls av ambivalenta känslor, och ur dem: fascination.

*När inlägget skrevs var det mycket riktigt den 22 augusti, jag har bara inte kommit mig för att lägga upp det förrän idag.

En lång text där jag är trött och läser samtidslitteratur

Utbrändhetens första symptom var att jag slutade blogga.

När folk i min närhet påpekar att jag jobbar för mycket, eller i alla fall borde försöka vara ledig någon dag ibland brukar jag le och tänka att jag är gjord av stål. Det är naturligtvis inte sant, jag är bara mjukdelar. Nu är jag kanske inte utbränd, men överarbetad. Jag tänker hela tiden att jag ska ta mig samman och få något skrivet – men jag har verkligen inte orken att formulera något vettigt. Så jag får ingenting vettigt gjort, sedan jag kom hem från Grez har jag inte översatt eller skrivit något alls (förutom en halvlång artikel som kommer i Biblis sommarnummer) och ingenting gör mig så stressad och ledsen och uppgiven som det. Så det har blivit ett par inlägg som jag sedan inte kunnat förmå mig att lägga upp eftersom de bara handlar om hur trött och ledsen och uppgiven jag känner mig. Kanske blir också den här texten liggande, vad vet jag. Så läsare, ha överseende med mig om detta blir en lång och ofokuserad text. När jag är trött blir det svårt att abstrahera och destillera. Orden ligger i fingertopparna, tanken i den närmaste framtiden och alla de konkreta uppgifter som väntar.

När jag först kom hem till ett februarigrått Stocholm och Loing glittrade i mina ådror gjorde jag felet att tro att problemet var platsen. Jag längtade tillbaka till mer civiliserade breddgrader och skrev följande inlägg som alltså aldrig lades upp på Stasimon:

Cry me a river, build me a cathedral

Sedan jag kom tillbaka från Grez har det grytt som en känsla av olust. I mig har floden Loing glittrat och runnit med minnen av stenhus och grönskande trädgårdar. Mörkret och kylan har inte berört mig särskilt, jag har burit något och jag tror att detta något är ett form av beslut. Det fanns en tid när Stockholm var mina drömmars mål, nu är jag här och min längtan drar vidare, växer sig större. Till civilisation och platser med en historia annan än den i detta det fjällhöga nord. Tala svensk historia och jag somnar inombords, uttråkad och distraherad. Bara antyd en Henri, en hertig av Guise, Lutetias romerska ruiner eller feodalherrarnas fanor och min fantasi tar fyr.

Tankar på platsens betydelse för sinnet har alltid sysselsatt mig. Vad gör det med en människa, har jag tänkt, att växa upp i en skandinavisk skog av barr och silverlavar, den påtagliga lukten av mossa och harsyrans syrliga smak på tungan? Bohusläns karga klippor och saltsmak på torra läppar när höststormarna drog havet över våra nakna ansikten. Något, ett sinne för dramatik och melodram kanske? har det gett oss. Detta, och ändå sprungen ur Bryssels solvarma storstadsgator, Brygges döda kanaler där svanarna seglar fram och katolska kyrkans rökelsetunga marmorrum. Där är min barndom, de yttre förhållanden som etsat mitt mjuka koppar.

Där, i Grez, läser jag en bok om de engelska sekelskiftets författares och konstnärers hem. Jag besöker Mallarmés och hela tiden tänker jag på den belgiska konstnären Fernand Khnopffs villa som Bryssels stad valde att riva, belgare, obegripliga folk!, 1936. Utifrån bilderna, texterna jag läst om det: ett slags yttre manifestation av Khnopffs inre. På en gång katedral och ateljé speglar det stämningarna i hans målningar. Det är som Proust säger, en stor konstnärssjäls hem och ateljé blir redan under dennes levnad till hälften museum. Konstnären/poeten blir där han utför sitt verk mindre människa och mera Konstnär. Han flyter ut i sin verk, och de båda – verk och konstnär – sätter sig i sin tur i väggarna. Och för konstnären blir denna manifestation av det inre en förutsättning för att fortsätta verka. Vad är ett stort konstnärskap egentligen mer än ett sätt att betvinga verkligheten? Att forma den efter sin vilja?

Den längtan känner jag, att låta mig smittas av en plats. Att på den bestämda platsen bygga mig ett slags hem som samtidigt är en motståndshandling mot en outhärdlig värld. Hyra ut stockholmslägenheten? Söka sig till Seines stränder där svanarna sakta seglar förbi. Ett par luftiga rum med utsikt där man andas en annan frihet än den svenska? Ensamhet, arbete, frid.”

Ja, jag längtar alltid till Frankrike och Paris. Men väl där längtar jag snabbt någon annanstans. Det jag i första hand längtade efter var livet där: arbetet. Det meningsfulla arbetet, icke att förväxla med det lönsamma. Det har varit ett par intensiva, mödosamma år, och jag inser att jag måste lägga om kursen om jag inte ska bränna min själ till grunden. Som det är nu hoppas jag att jag med lite omtanke, lite näring och en kanna full av böcker skal få den att växa igen – en dag kanske också blomstra.

Jag har varit dålig på att läsa böcker den senaste tiden (och med det menas: de senaste åren?) och känt att jag antingen måste läsa sådant som direkt är relaterat till arbetet eller ännu hellre: har jag ork att läsa borde jag också kunna arbeta. Nöjesläsningen förvägrade jag mig, och så försökte jag driva idéer ur brända, förtorkade jorden. Alltså läser jag igen, och det med god aptit. I ett sällsynt anfall av att vilja hålla sig à jour (samt för mig ovanligt icke-katastrofala ekonomiska förutsättningar) inhandlade jag Horace Engdahls Den sista grisen. Och njae, jag måste säga att den inte lämnade några djupare intryck. Kanske gör tröttheten att jag är mindre receptiv än vanligt, men jag tänker mig att den goda aforismen säger något om det mänskliga, något om det eviga. I Den sista grisen tycker jag att Engdahl står i samtidsmyllan upp till knäna. Istället för självständiga utsagor, är aforismerna svar på frågor man ser dryftas på kultursidorna. Det är ju inte dåligt, och ibland glittrar det till på riktigt. Men det är bildat och egensinnigt och bra – sympatiskt kort sagt. Och jag vill ju inte vara negativ för det är som att man ska vara jävla tacksam bara för att någon kan citera på tyska eller drömma om Virginia Woolf. En kulle blir inte ett berg bara för att den står på en platt slätt. Och jag bläddrar i mitt tummade exemplar av Beröringens ABC där Engdahl (våga vägra den där pinsamma banaliseringen av det kulturella samtalet där man är du och förnamn med de förmodade intellektuella giganterna. Det kan bara vara i en så infantil kultur som den svenska där den yttersta hedersbetygelsen är att bli nämnd med sitt förnamn en Astrid, en Horace, en Carola) tar sig ett antal författarskap i skarpsynta essäer. Den jag läst och läst om är såklart ”Ofödelsedagar” om Mallarmé och jag hade önskat fler betraktelser som de som står att finna där än om hur jobbigt det är att bli gammal och tillvaron som mer eller mindre hyllad kulturpersonlighet – det senare än tämligen snäv grupp. Nå, ett par gånger nickade jag i medhåll: här är en tanke också jag tänkt! Till exempel detta:

bild 2(1)

Och ja, det är ju därför jag skriver denna blogg och aldrig kunnat motivera mig till att hålla någon form av dagbok. (Det är med stor sympati jag tänker på Ludvig XVI som dagen för Bataljens stormade i sin dagbok präntade ett klangfullt: Rien. Ingenting. Den uppgivenheten inför den rusande tiden, den turbulenta omvärlden. Att stänga dörren om sig och inför arket och ensamheten bara känna leda. Ingenting.) Kanske har jag missuppfattat hela genren aforism, den kanske bara går ut på att formulera inte helt originella tankar men göra det med elegans. Innehållet underställt formen med andra ord, och nog skriver Engdahl elegant alltid. Men jag, svältfödd på litteratur, vill för varje sida jag läser utforska nya marker, den här själen behöver potent gödsel om den skall repa sig och, tja, Den sista (eller är det siste, jag kan inte läsa skrivstilen och orkar inte googla) grisen var inte mer än en angenäm kittling.

bild-1

Jag var ju Umeå för någon helg sedan på Littfest där Alastor hade ett bokbord. Det var min första färd längre norrut än Uppsala och jag tog tåget. Jag skulle verkligen vilja skriva något insiktsfullt om den norrländska himlen, för det var den som gjorde störst intryck på mig. Men det känns som att allt jag i mitt nuvarande tillstånd skulle kunna få ur mig är plattityder som var storögd Norrlands-resenär redan tänkt och uttalat innan mig. Det är något med himlen som gör att den på en gång känns högre samtidigt som man är den närmare. Att himlasfären är tunnare, att dess färger är skira och tunna. Transparenta pasteller i ljusblått och rosa – jag lovar om man kunnat resa in i Platons idévärld och stött på en vinterhimmels idé är det en sådan himmel man skulle funnit. Vass och krispig som skaren på snön.

Av Umeå såg jag inte mycket. Jag tyckte om trähusen som andades sekelskifte och påminde mig om mitt Bohuslän, Marstrand kanske. Älven var väldig och frusen, vid en kyrka blev jag stående inför bibelverserna, märkligt rörd. Kvällarna tillbringade jag på hotellet där jag också åt – tröttheten ger samma avtrubbning som alkohol, och jag bryr mig inte om att gripa ögonblicken. Träffa nya människor, knyta kontakter, samla erfarenheter – låt mig bara få sova.

Nå, förutom de 30 kg (jag önskar verkligen att det var en överdrift) Alastor-böcker jag släpade runt på i min resväska inhandlade jag även hastigt tre pocketböcker på centralstationen att ha något att läsa den långa resan upp. Den första: en thriller som hette typ Kvinnan på tåget (inhandlad för sin titel, javisst. Hade dessutom fått någon utmärkelse så why not.) och den var en helt okej thriller. Förutsägbar i sin oförutsägbarhet, men precis som att jag också kan roas av korsord som egentligen är för lätta för mig kan jag gilla detektivromaner där det finns en lösbar gåta att lösa. Det var också en ganska träffande bild av alkoholberoende och minnesluckornas fasa. Den andra boken minns jag inte vad den hette men jag köpte den för att det var en kriminalroman som utspelade sig i Kanada. Eftersom livsomständigheter fått mig att tänka mycket på Kanada den senaste tiden kändes det passande och jag tänkte att den skulle vara lite som Morden i Midsomer, fast i Kanada och att det kunde vara lite mysigt. Ni förstår hur trött jag var för att det skulle låta lockande, som att behöva få sin mat tuggad för att hjärnan tappat alla tänder. Hursomhelst, boken var mycket värre än så och efter drygt tio sidor, tio sidor där jag fått lägga ifrån mig volymen ett antal gånger bara för att mitt blodtryck gick upp, insåg jag att det inte skulle gå. Den var för dålig. Intrigen för sökt, stilen för hurtfrisk och karaktärerna sådana klichéer att jag mådde lika illa som om jag satt i mig alla de varma camembert-mackor (pga Kanada) som hunnit inmundigas på dessa femton sidor. När jag sedan skulle åka hem med mina kanske 25 kg böcker eftersom dekadenslitteratur inte gått hem fullt så bra som jag önskat i Umeå, kunde jag helt enkelt inte förmå mig att denna förskräckliga bok skulle ytterligare öka min börda så jag lämnade helt sonika kvar den på hotellrummet.

Den tredje boken var även det en deckare: Madonnan i Notre-Dame skriven av en fransman som enligt baksidestexten vid något tillfälle i sitt liv arbetat i den berömda katedralen. Ett faktum som underströks tillsammans med en uppmaning om att romanen till stora delar utspelas där och att både vana kyrkobesökare och turister kommer att känna igen sig. Men den som väntade sig något liknande Victor Hugos Ringaren i Notre-Dame eller Huysmans La Cathédrale bedrog sig gruvligt. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att man kommer närmare parisatmosfären i Umberto Ecos Foucaults pendel som ju också börjar på ett parisiskt museum. Det jag menar är, om du skryter med din goda kännedom av en plats behöver vi lite mer detaljer än sakristian och nattvakternas ronder eller namnet på parken bakom katedralen. Också den här boken stod till axlarna i samtidsdyngan. Allt skulle kommenteras: liderliga präster, ett korrupt polis- och rättsväsende, konflikter mellan araber och kristna, fucking kriget i Algeriet och den vite mannens synder lyckades man med lite god vilja och ett skohorn trycka ner i den alltför lilla skon. En ansats till genusmedvetenhet där manschauvinistisk (så typiskt fransk att det nästan blev parodiskt) grisighet kritiserades men där mycket uppmärksamhet samtidigt ägnas det kvinnliga offrets med vax förseglade och ”egendomligt hårlösa och barnsliga” kön. Jag är underwhelmed.

Som trogna läsare av den här bloggen vet skrev jag i slutet av 2013 klart en roman som jag skickade till några förlag varvid romanen prompt refuserades. Nu menar jag inte att denna roman är ett stycke odödlig litteratur, jag tänker mer på den som en förnöjsam bagatell med sina alldeles egna brister. Men i stunder som dem med de här tre pocketböckerna bränner minnet av de där refuseringarna i mig och jag undrar: är det mig det är fel på? Är jag galen? är världen?

Jag skulle också vilja försöka mig på en liten observation. (Btw, mycket imponerad att du, käre läsare, hängt med hela vägen hit. Strax över 2 000 orkeslösa ord där jag mest klagar över trötthet och ondgör mig över samtiden har du tagit dig igenom. Det skulle vara roligt, som en lite undersökning, om du som läst hela vägen skulle lämna en liten kommentar här nedan. Ingen reflektion, bara ett litet ”Tja!” eller nåt för jag är uppriktigt nyfiken! Nå, tillbaka till nämnda observation.) Jag, ska vi kalla det en teori? låt oss kalla det för en teori, om att en anledning till att jag är så förtjust i sekelskiftet är att alla konstyttringar då följde ett slags poesins logik. Och inte bara konstyttringar förresten, har ni läst filosofiska texter från den tiden? naturvetenskapliga? handböcker? Det är en sann estetisk njutning – och det är som att alla är tränade i ett poetiskt tänkande. Att betrakta en tavla av Moreau är inte helt olikt att läsa en dikt – symbolerna finns där att tolka. Man rör sig längs konnotationstrådarna, tavlan skall inte ses bokstavlig, inte heller är symbolerna slutna utan öppna som metaforer. Jag skulle kunna, borde, utveckla detta vid tillfälle. Nu är jag för trött. Hursomhelst. I denna vår tid där vi avsagt oss våra själar och reducerat oss till kroppar (DET har jag iaf skrivit om tidigare) följer konstyttringarna inte poesins utan snarare filmens. Som betraktare befinner vi oss alltid utanför, första regeln man lär sig i skrivhandboken är: show don’t tell. När vi läser en bok spelar vi helst upp den som en film i vårt huvud. En vän som skriver i den kommersiella genren berättade att läsarna vill ha så lite detaljer och miljöbeskrivningar som möjligt. När det väl fattat hur scenen ser ut vill de ha handlingen – det ska hända grejer!

I en scen i Kvinnan på tåget, mot dramats avslutande (så SPOILER-varning I guess) beskrivs den psykopatiske mördarens kroppsspråk som blir märkligt, nästan obegripligt (han blåser upp kinderna, andas ut, sätter sig – ngt sådant) om man inte sett på tv-serier de senaste åren. Då blir beteendet istället psykopatmördare 1.0 – kanske bäst åskådliggjort av Andrew Scott som Moriarty mot Cumberbatch Sherlock Holmes (ni som kan serien vet vad jag menar med kinderna!) Det är detta beteende som signalerar mördarens galenskap, hans megalomana vanföreställningar etc. men som behöver sitt ramverk för att blir begripligt. Det är lite som att man ser ut som ett riktigt asshole om man äter på ett äpple – tack vara ett antal filmer och serier som etablerat detta. Äter ngn ett äpple i en text idag kommer vi alltså tänka mindre på Eden och mer på alla populärkulturella assholes och douchebags som setts tugga på äpplen. Ett annat exempel på denna i mitt tycke olyckliga trend i samtidslitteraturen finner vi i en annan bok jag nyligen köpt men inte läst klart. Nu känner jag att jag måste berätta historien om den boken också, ha överseende kära läsare, jag orkar. inte. filtrera.

Såhär var det: jag gick på bokrean med målet att inhandla ”lättsmält underhållnings-litteratur” för att liksom sparka igång läsandet igen. Sagt och gjort. Eftersom jag gillar medeltiden och rosornas krig i synnerhet inhandlades en misstänkt guldig roman Rosornas krig: Stormfågel. Såhär i efterhand förstår jag ju att det inte bådade gott när författaren i baksidestexten deklarerade att han läst George R. R. Martin Games of Thrones och att ”det sades hela tiden att den var inspirerad av Rosornas krig.” Varvid författaren bestämmer sig för att skriva sin egen historia, baserad på de historiska skeendena. Det jag gillade med GoT när jag läste böckerna för typ femton år sedan var att det trots fantasy-element handlade om politiska maktspel, dessa har Martin gett tyngd och realism genom att gå till historien. Den här författaren däremot, han gillar Game of Thrones och vill göra sina egen variant. Men han är ingen Hilary Mantel (vars två Wolf Hall-böcker jag lyckligtvis också inhandlade på rean, DÄR har vi en intressant historisk roman) och skriver ngt slags äventyrsromaner som får mig att tvivla på att han faktiskt LÄST Game of Thrones utan bara SETT tv-serien. Hans prosa är inte bara platt och träig, karaktärerna klichéer och den historiska känsligheten noll – han skriver saker som ser häftiga ut i det där inre ögat. Som litteratur sett blir det dock bara fånigt.  Vid ett tillfälle övar en äldre riddare svärdsfäktning med några yngre män (för det var så man bondade på medeltiden, det är säkert!), Englands blivande drottning kommer ut på borggården och riddaren hejdar sig genast och faller på knä och det gör han såhär: ”Han tog ett steg mot henne och föll på ett knä med svärdet framför sig likt ett stående kors.” Visst ser ni det framför er? Det hela känns väldigt Brian de Guilbert i Ivanhoe sådär, det ser häftigt ut. Att det sedan beskrivs övertydligt (vi fattar väl att det ser ut som ett kors om han har det framför sig?), utan historisk förankring, och framför allt utan förståelse för skeendet. Gesten betyder ingenting för författaren, han ser den utifrån precis som läsaren. Han är som ett barn man lämnat utan tillsyn på ett museum. Han tar fram svärdet och kör obetänksamt ner klingan i marken, han ser att det liknar ett kors men vet inte vad Korset innebär. Och sådär fortsätter det, prinsessan anländer till sitt bröllop och då hänger alla adelsmän på kyrkoplanen utanför där man kan gå och småprata med varandra och med henne. Det är varm, hon blir rörd och svettig och då RINNER HENNES SMINK. Ja, av ren självbevarelsedrift läste jag inte ut den här romanen heller. Jag har alltså ingenting emot underhållningslitteratur, men den får gärna vara skriven av vuxna för vuxna. Nej, jag tar tillbaka det. Det finns utmärkt litteratur som opererar på flera plan man som vuxen kan ha glädje av trots att den riktar sig barn primärt. Vad jag inte står ut med, det är smörja.

Smörja har dock den fördelen att den gärna blir övertydlig. Det som även utmärker den mer kvalitativa litteraturen blir tydligt i smörjan eftersom det i den senare är bristfälligt utfört, det skaver i prosan och vi blir medvetna om vilka stilgreppen den tarvlige författaren bristfälligt försöker använda sig av.

Jag hade tänkt avsluta resonemanget lite mer elegant, men kom av mig och tänker istället ägna resten av aftonen åt att tänka på Brian de Guilbert.

bild 1

Spara

Spara

Mjölkvita bad

claudette-colbert-sign-of-the-cross

Vill du spela rollen som ”the wickedest woman in the world”? fick den franska aktrisen Claudette Colbert frågan av regissören Cecil B. DeMille och det ville hon. Historiens syndigaste kvinna, det var kejsar Neros stora kärlek: Poppea. Förutom att älska den tyranniske kejsaren som kanske eller kanske inte brände ner Rom var Poppea känd för sina utsvävningar och sin fåfänga. Dessa båda egenskaper förenades i hennes dagliga mjölkbad. Hundra åsnor hade till uppgift att fylla karet dagligen. (Colbert fick dock nöja sig med pulvermjölkslösningen Klim (läs det baklänges) och vad värre var, den obehagliga vätskan skar sig!)

Det är något syndigt sensuellt med mjölkbad. Den nakna kvinnokroppen höljd i den lite tröga, vita vätskan. Mjölkbadet har inte heller hygien till mål, det är inte renhet som eftersträvas utan skönhet. Huden skall låna mjölkens vithet och bli mjuk och smeksam. Det är en vansinnig lyx, den näringsrika mjölken spilld i ett kar, stjälps ut efter att drottningen för ett par ögonblick vilat sin kropp däri. Alltså: något direkt omoraliskt och därför så eggande och fullkomligt lockande. Det är dessutom en stund sensualism som är kvinnan egen. Mannen kan i bästa fall betrakta henne nedsänkt i det vita, men välluststunden är i första hennes egen när hon låter sig smekas av badet.

I Poppeas fotspår: Napoleons syster Pauline Bonaparte Borghese. Njutningslysten, vacker, skamlös. Hon låter sin betjänt, den svarte Paul, bära henne till sitt bad och placera henne i karet där den varma mjölken väntar. Därefter ett kall mjölkdusch. I badet tar hon iklädd en tunn chemise emot sina manliga bekanta. Och arrangemanget med betjänten, är det inte opassande? Inte alls, försvarar sig Pauline och fäller den ökända kommentaren: En neger, det är ju ingen människa.

(Pauline, så fräck. När hennes make vill ha hennes porträtt chockerar hon skulptören Antonio Canova med att vilja avbildas som den segrande Venus och klär sig naken. Med darrande händer lägger konstnären gipset på prinsessans nakna kropp. Prinsen Borghese, han blev så rasande när han fick se resultatet att han ställde upp skulpturen på vinden. Pauline, folket svälter utanför och hon badar i mjölk. Hon bär klänningar så genomskinliga att man ser hennes nakna kropp; hon målar sina bröstvårtor röda och sätter upp sitt hår. Och ändå, när Napoleon sänds i exil är hon den enda av sysken som inte tvekar, som reser till honom. Ah, men han tröttnar på henne och sänder iväg henne. Efter Waterloo, när han skickas än längre bort är hon sjuk och kan inte följa honom. Han dör 1821 och hon är otröstlig. Fyra år till lever hon, i ensamhet för maken har lämnat henne för sin älskarinna i Florens. Cancer äter på hennes inälvor, hon dör i sin vackraste klänning. Myten säger att hon ber om en spegel, man hämtar den och betraktar sina drag i glaset, säger: ”Jag är inte rädd för att dö”, lyfter blicken och lyckligt: ”Jag är fortfarande vacker”. Och ändå, en stängd kista. Den som vill beundra henne kan se på Canovas skulptur, resonerar hon.)

pauline-canova
Ett sekel efter Pauline tar teaterproducenten och impressarion Florenz Ziegfeld med sig den parisiska chanteusen Anna Held till Amerika och Brodway. Hon sjunger sånger som ”Come Play wiz Me” och uppträder i nummer som La Poupée, The French Maid och Mam’selle. Hon är berömd för sina korsetter som hon snör obegripligt hårt, än idag ett slags förebild för dem som ägnar sig åt det man kallar tight-lacing.

annah

Men sitt stora genombrott får hon först när det i tidningarna florerar uppgifter om att hon stäms av mjölkhandlaren H. R. Wallace som hon är skyldig sextiofyra dollar för de fyrtio galloner mjölk han med jämna mellanrum levererat till hennes hotell för att hon skulle kunna bada i den. Hon vägrar, hävdar att den inte var färsk. Saken tas inte upp i domstol, Anna Helds ombud meddelar att parterna ämnar lösa det privat eftersom: ”milk baths were too peculiar to be discussed in public”. Allt är naturligtvis uppdiktat av Ziegfeld, men det kommer fram först senare och då har storyn redan blivit en framgång i media och bland allmänheten som inte kan få nog av Anna Held.

Vad är det för ett kapital Ziegfeld försöker mobilisera när han sprider rykten om Anna Helds mjölkbad? Det är föreställningar om skönhet och lyx, om drottningars mjölkvita hud. Det är dåliga kvinnors skamlösa vällust, deras fåfänga som de bär upp med sådan stolthet.

seq-11

”It is all very well for so-called sensible people to recommend flat heels and short skirts, but most of us prefer not to be sensible.” – Anna Held

couch

Hos Mallarmé

bild(1)

Min månad i Grez är snart slut och jag blir tvungen att lämna detta konstnärskloster. En månad som flutit mig förbi snabbare än den på Mallorca. Jag har känslan av att inte ha jobbat på lika bra, kanske är det bara dagarna som flutit ihop mer. Kanske är det effekten av att bo vid en flod, allt blir strömmande och flytande. Och häromdagen satt jag med en besökande väninna på en servering i Fontainebleau och jag insåg att det där känslan av förundran som kan komma över en när man är på resande fot lös med sin frånvaro. Den senaste tiden har jag rest för mycket, jag är mer förundrad när jag till äventyrs är hemma på Långholmsgatan.

Dessutom: en månad fylld av dåliga nyheter från Sverige. Inget är så ohyggligt när ens nära lider. Min egen smärta? Den bär jag gladeligen och liksom insvept i en liten filt närmast hjärtat. Men när de man bryr sig om har det svårt och man dessutom befinner sig långt bort, och maktlösheten understryks av maktlösheten – bespara mig det. Jag går till sjöarna i skogen och kastar smulor till svanarna, tomma blickar mot en lika tom himmel målad i rosenskimmer och akvarell. Vinterglittrande Grez, frost på de gröna gräset och dis som stiger över Loing.

Häromdagen besökte jag Mallarmé-museet som är ett av dessa museer som inrymts i konstnärshemmet. Som i Grez sätter sig ett visst mått av genius i väggarna, över de vitkalkade väggarna i huset vid Seine svävar Mallarmés ande. Jag besökte det när Seldon och jag bodde i Paris 2010, och visst kände jag en viss oro. Att det skulle bli som Musée de Cluny och Damen med enhörningen i december förra året. Jag klarade mig till Mallarmés eget sovrum innan jag nästan helt överväldigades av, det är svårt att beskriva, men: vördnad. Att stå på denna plats där det vackraste, det mest sublima jag någonsin upplevt, skapats. Den vaga melankoli som härskar över dessa rum, men också deras mänsklighet. Hur Mallarmé blir en människa av kött och blod, i de där rummen är det precis som i Mallarmés dikter: en stark känsla av frånvaro, mästaren var här för ett ögonblick sedan han har bara lämnat stumma instrument som ekar med minnet efter en ton.

Att uppleva dikten i det fysiska rummet. Solfjädern med Mallarmés handskrift på. Sjalen han fick av den dyrkade Méry Laurent, den han alltid lade över axlarna när han var hemma (och som märkligt nog matchade min kappa tämligen utmärkt). Jag blir alldeles tårögd och får gå ut i trädgården en stund. går bland fruktträden, går hela vägen ner, diskreta tårar. Och samtidigt ett slags tacksamhet, att skönhetsupplevelser fortfarande kan skaka om mig i grunden. Den sublima känsla som är på en gång oändligt smärtsam och oändligt njutningsfull för att det är så förfärligt vackert. Jag går tillbaka in och studerar Mallarmés bibliotek, memorerar. Läser sedan faksimilutgåvor av 1. La dernière mode (en bok jag varit på jakt efter i evigheter) och 2. Mallarmés samlade verk. Jag läser med fingrarna och låter dem löpa över hans prydliga handstil. Är det en fetischering av författaren, av boken som objekt? Kanske, men faktum är, dikten hade inte varit lika vacker om den haft en dator som upphovsman. Den låg inbäddad i Mallarmés kött, och den är sprungen ur honom, en del av honom och vice versa. Det hissnande i att detta kan tänkas av en människa är en del av upplevelsen.

bild(2)

Här är början på en dikt av Mallarmé som jag arbetade med för länge sedan, men aldrig fick klar:

Ett spetstyg förlorar sig här
I högsta Spelets ovisshet
Likt en hädelse glipan i evighet
Blott visar säng som inte är.

Den samstämmigt vita konflikten;
Mellan girlangen och den själv står slaget
Mot glåmig ruta drivs den i draget
svävar mer än sveper in i skikten.

Vit heliotrop

guerlin

Guerlins parfym ”Helitrope Blanc 000” skapades 1870 och var en riktig innedoft 1878-1883. Viktorianerna var överhuvudtaget mycket förtjusta i att ha heliotrop i sina parfymer, och namnets ”000” betyder att blomextraktet i parfymen hade tredubbel styrka. Bara namnet ”Vit heliotrop” vittnar dock om ett mått av artifice emedan blomman heliotrop är lila – själva namnet är också namnet på en ljuslila färg och en ädelsten med samma färg.

Det går mode i allt, så ock i dofter och blommor och heliotropen upplever idag knappast stor popularitet. Denna solblomma som enligt vad jag kan läsa mig till i parfymform luktar vanilj men ändå förvånansvärt friskt är idag tämligen bortglömd. Guerlins parfym lär vara som att lukta på sprudlande champagne i ett kupat glas. ”Heliotrope Blanc 000 shows another side of the story: all the freshness of a perfect cologne yet powdery and easy on the nose with a real bouquet and longevity. And not least; not as much a melancholic sigh from time long past, as a happy spring greeting.” Mitt möte med den vita heliotropen sker dock inte på parfymhyllan, utan föga förvånande i litteraturen. Jag läser Teleny – som ibland tillskrivs Oscar Wilde med vänner, Vertigos översättning gjord av KG Johansson – och plötsligt ser jag vita heliotroper överallt. Jag får som känslan av att jag träffat på dem tidigare, heliotroperna, och undrar plötsligt om det finns en gömd symbolik som går mig förbi. En väldigt massa googlande senare är jag inte mycket klokare, den där lite anonyma blomman som mest ser ut som det blomster vi kallade hundkäx i min barndom, visar sig vara förrädiskt undflyende.

Jag får röra mig bakåt, till tidigare översättningar. I Remy de Gourmonts Färger finns en heliotrop. Det är i det dekadenta prosafragmentet Den dåliga blomman där den namnlöse berättaren går förbi en blomsterhandel och känner en ”grym doft”, varvid han stiger in och efterfrågar:

– Madame, jag ber er, ge mig denna blomma, ensam i sitt slag och trefaldig som doftar av tre lukter, rosens, heliotropens och jasminens, denna väsentliga och grymma blomma vars absurda och avlägsna doft gör mig så illamående.

Han hittar den till slut, den dåliga gula lilla blomman. Vi måste påminna oss om att blommorna – vällustiga, dånande, döende – är något farligt. De ligger poesin nära vid förra sekelslutet, kopplingen är stark och närvarande – här kan vi peka på det uppenbara som Baudelaire Det ondas blommor eller lord Tennysons omdöme om den nya franska (symbolistiska) diktningen: ”poisonous honey stolen from the flowers of France.”

heliotrope

Någon särskild betydelse för den vita heliotropen hittar jag dock inte. Jag får som känslan av att den kanske är viktigare i en brittisk kontext – att den på något sätt är besläktad med den gröna nejlikan. Jag hittar Arthur Symons dikt som heter just White Heliotrope, här i min (hmm, improviserade) svenska översättning (ni hittar engelska originalet strax under):

Vit Heliotrop

Ett feberrum och en vit bädd,
på stolen tumlar kjolens tyg,
och boken öppen som i smyg;
i hatt och hårnål är dess sida klädd.

Spegeln har sugit dina drag,
ner i sina dolda djup, vet
den vaktar nu i hemlighet
blott minnen av ditt behag.

Och du ligger där halvt naken;
sneda ögon ser mig vaka,
och min blick ser trött tillbaka,
öm av att ha hållits vaken.

Detta (att frukta, nej jag tror: hoppas?)
lockar minnets gast med framgång
den dag min näsduk någon gång
med Vit Heliotrop på nytt parfymeras.

GervexHenri_Rolla

(White Heliotrope: The feverish room and that white bed,/ The tumbled skirts upon a chair,/ The novel flung half-open, where/ Hat, hair-pins, puffs, and paints are spread;// The mirror that has sucked your face/ Into its secret deep of deeps,/ And there mysteriously keeps/Forgotten memories of grace;// And you half dressed and half awake,/ Your slant eyes strangely watching me,/ And I, who watch you drowsily,/ With eyes that, having slept not, ache;// This (need one dread? nay, dare one hope?)/ Will rise, a ghost of memory, if/Ever again my handkerchief/ Is scented with White Heliotrope.)

Kanske är de efterföljande vita heliotroperna blott hänvisningar till denna dikt? Till detta kärleksmöte med – vad? en prostituerad, sminket antyder det, eller är det en utomäktenskaplig affär – i vilket fall kommer paret inte att ses igen. Det är en dikt om melankoli och åldrande, om kärleken och skönhetens efemära natur. Det är en dikt som känns andas något av en ”risque”-stämning – det där feberrummet andas tungt av sex och vag fara. Till och med i detta tillstånd av efteråt och mättnad rör sig det slumrande begäret: den halvnakna kroppen i den vita sängen, hennes outgrundliga ögon som ser ”strangely” på de trötta, mörbultade diktjaget. Hon är en sfinx, från hennes hud stiger den vaniljdoftande heliotropen.

Är det här heliotropen blir en så sexig doft? Var den vanlig bland Londons prostituerad, gick man längs brittiska Imperiets huvudstads gator och slogs av doften av vanilj – drömde gentlemannen om Java, Bali, andra exotiska platser när han jagade längs gatorna för att stilla sitt kötts svallningar? Och in på scenen träder nu: Teleny.

”Dessutom var hans klädsel, om än oklanderlig, en aning excentrisk. Den kvällen hade han till exempel en bukett vita heliotroper i knapphålet, fastän kamelior och gardenior var på modet just då. Han förde sig verkligen som en gentleman; men på scenen – liksom gentemot främlingar – var han en aning högdragen.”

Jag har alltså bara läst de första kapitlen – men i dem är heliotropen allnärvarande. Den är närmast synonym med Teleny, det är hans signaturdoft. I denna förtjusande erotiska bögroman blir kontrasten mellan de kyskt vita blommorna och den sprudlande vaniljdoften närmast symbolisk. Låt oss påminna oss om att Teleny utges 1893, Guerlins ”Heliotrope blanc 000” har varit ut mode i nära ett decennium. Det är precis så länge att den inte riktigt hunnit bli populär (eller vintage) igen. Det är en kanske lite tantig doft, den kanske är lite billig, kanske är den dåliga kvinnors doft. Symons dikt trycks 1895 eller 1897. Varför är Heliotrope blanc plötsligt så närvarande i litteraturen på 1890-talet? Såhär fortsätter de i Teleny (och nu blir det värre, känsliga läsare varnas – å andra sidan, är man inte villig att bege sig ner i undervegetationen ska man kanske inte läsa Stasimon alls?):

”– Säg mig vilken är er favoritdoft?
– Vit heliotrop.
Utan att svara tog han fram sin näsduk och gav mig den så att jag kunde lukta på den. [—]
– Ni förstår, jag bär alltid en bukett vita heliotroper, låt mig ger er denna, så att dess doft påminner er om mig i kväll och kanske får er att drömma om mig.”

Och mycket riktigt drömmer berättarjaget, Camille Des Grieux, den natten. Men inte om musikern Teleny, utan istället presenteras läsaren en scen, en studie i incest deluxe, där Camille, som inte har någon syster, drömmer att han lägrar sitt syskon. När han närmar sig: lukten av, ni vet redan, heliotroper:

”Jag närmade mig tyst sängen, smygande på tå som när en katt tänker kasta sig över en mus, och kröp sedan upp mellan hennes ben. Mitt hjärta bultade snabbt av iver att se det som jag så starkt längtade efter, medan jag närmade mig på alla fyra, med huvudet först, steg en stark doft av vita heliotroper in i mina näsborrar och berusade mig.”

Ah, jag vet inte! Ska vi avfärda spåret som några författares förtjusning i just en blomma, en parfym? Möjligen och i bästa fall ett exempel på intertextualitet där det inom en grupp uppstod som en fallenhet för att sammankoppla erotiska möten och heliotroper. Eller är det så att man, om man bara tog på sig deerstalkern och greppade förstoringsglaset skulle kunna finna att heliotropen som symbol är mer utbredd än så? Kanske kan man till och med röra sig utanför litteraturens gränser, liksom med den gröna nejlikan? Spelar det någon roll att heliotropen förutom att vara populär i såväl viktorianernas parfymer som rabatter dessutom var mycket giftig? Eller att heliotropens namn kommer av grekiskans ”helios” därför att blommornas små ansikten följer solens gång över himlavalvet och att en av Wildes och aesthetic-rörelsens favoritblommor var solrosen.  Jag har inga svar att ge er i detta, bara dessa frågor – dem och löftet om att jag från och med nu skall ha ögonen öppna när det kommer till vita heliotroper. Står de så bara i en rabatt, är gömda under ett fång kaprifol eller stiger som doft ur en vit näsduk ska jag inordna dem i mönstret som kanske kommer att klarna, med tiden, eller förbli lika undflyende som minnet av den doft texterna talar om.

The Heliotrope Dress – titeln syftar här förmodligen på färgen
The Heliotrope Dress – syftar här förmodligen på färgen

”J’ai un ciel de désir, un monde de tristesse” – om mina stora kärlek till 1500-talets alla kung Henri

Skärmavbild 2015-09-02 kl. 22.11.38

Såg ni Wolf Hall-serien? Det var ren njutning, jag tycker man hade lyckats fånga böckernas speciella stämning och rytm. En liksom lite uppbruten syntax och dramaturgi. I övrigt Brody Damian Lewis och kostymer att dåna över. Och mörkret! Det var ju så förskräckligt mörkt förr i tiden, jag tror inte riktigt man förstår det som modern, stadslevande varelse. Nå, jag hade precis sett gaska mycket Game of Thrones (ja, jag erkänner, TV-serier är en del av mitt liv) som ju som bekant delvis inspirerats av den tid i Englands historia som brukar kallas Rosornas Krig och som basically var stridigheter om tronen mellan huset Stark York (vit ros) och huset Lannister Lancaster (röd ros) som pågick mellan 1455 och 1485. Och i den här vevan visade SVT en filmatisering av Shakespeares Henriad (jag såg dock bara Henry IV del 1 och 2 med bland andra Jeremy Irons och för oss GoT-entusiaster ser Jorah Mormont i en liten biroll). När jag läste kandidatkursen i litteraturvetenskap hade jag en kamrat som bestämt hävdade att det fanns två verk man för att doktorera i ämnet bara var tvungen att ha läst: det ena var Shakespeares samlade verk (det andra Prousts På spaning.. För egen del lade jag även till goda språkkunskaper i franska och tyska samt habila i latin och grekiska. När jag 2004 började läsa på universitetet var dessa språkkunskaper obligatoriska på forskarutbildningen – så är det inte längre.) Nå, jag möter i alla fall inga av dessa krav och var innan SVT-visningen helt obekant med dramat Henry IV. Det tillät dock vidare frossande i snuskiga värdshus och värdigt tunga pälsverk samt härlig blankvers. (Det föranledde mig att stjäla ett par rader att bli mitt valspråk under mitt trettiårsfyllande i slutet av augusti:

The tide of blood in me
Hath proudly flow’d in vanity till now:
Now doth it turn and ebb back to the sea,
Where it shall mingle with the state of floods,
And flow henceforth in formal majesty.

Det är något av en vana jag har, att resa som ett mentalt monument över någon av mina åldrar och däri gravera ett stycke poesi. Orden fungerar sedan på en gång som tröst, epitafium och ledstjärna. Hela min tonårstid hade jag ett par rader av Oscar Wilde att upprepa när livet var hårt och kantigt och man skar sig på skärvorna – kanske att jag skriver mer om dem någon gång.)

Henri III och Henri de Guise
Henri III, Henri de Guise och François (Henris yngre bror).

Hursomhelst, all denna konsumtion av engelsk medeltid/renässans kunde fått två följder. Antingen: mättnad, kväljningar, längtan till andra vatten. Eller: ett behov har skapats, i min själ en medeltids/renässansformat hål, ett Henry-format hål utan botten. En ständig hunger som bara kan stillas med mer medeltidshenry. Liksom den där sommaren när jag stod i Drottningholmsteaterns butik med Don Giovanni ständigt spelandes, jag! som inte ens tycker om Mozart! Som, skulle man kunna säga, rent av avskyr Mozart, jag blev tvungen att köpa skivan och spela den hemma på de enstaka lediga dagarna. För att jag inte kunde vara utan de där ställena i operan där jag njöt som allra mest. Som vore man en hund och den där härliga fläcken bakom örat bara kunde klias av just spökkommendörens mörka ”Don Giovanni” ur avgrunden… Och nu är den enda kittling som tillfredställer mig Henrys. Så, jag lyssnar på musiken från serien: sublim! Läser om Shakespeare och upprepar mina utvalda rader för mig: dubbelt sublimt! Och – det var oundvikligt – jag tar steget över kanalen där min jakt på Henrikar fortsätter. För vad är det med detta kunganamn som föranleder så våldsamma, ombytliga tider?

I Frankrike har vi nämligen de tre Henrikarnas krig (la guerre des trois Henri). Efter att den lungsjuke, viljesvage och kanske även galne Charles IX dött blir hans bror Henri III kung. Kriget står sedan mellan honom, Henri av Navarra och Henri de Guise. Och jag kan inte bestämma mig för vilken av dessa Henri som är min favorit. Innan jag läste in mig på kriget (och konsumerade stora mängder dokumentärer och spelfilmer på Youtube) var min favoritkung Henri IV – den gode kungen. Henri IV är liksom urfransmannen, det har säkert skrivits om detta, men jag skulle bestämt hävda att Henri IV är det ideal alla fransmän strävar efter. Han förkroppsligar alla de dygder som den franska identiteten vilar på. Vi tar det från slutet: kriget mellan de tre henrikarna pågår för fullt – Henri de Guise som leder ”den katolska ligan” ser ut att vinna och är omåttligt populär bland folket (i Paris). Henri III har fått fly huvudstaden och bjuder in Henri Guide som, arrogant, kommer varvid Henri III låter mörda honom. Henri III mördas i sin tur av en fanatisk munk men hinner utnämna sin kusin, Henri av Navarra, till sin efterträdare. Och så blir Henri av Navarra, protestanten, Frankrikes konung (efter att han konverterat till katolicismen och fäller de bevingade orden: ”Paris är värd en mässa”).

Nå, vilka är då denne Henri av Navarras karaktärsdrag? Till och börja med är han en god kung som ser efter också de ringaste av sina undersåtar (fler bevingade ord: om jag får leva att bli kung skall det inte finnas en arbetare i mitt rike som inte har en höna att lägga i grytan) – mitt i det högfeodala Europa kan detta inte ses som annat än ett första steg mot egalitarism och liberté, égalité et fraternité (i det lilla Navarra har han levt nära bönderna, som historien går lekte han med sina undersåtars barn och hjälpte till vid när höet skulle slås etc). Han är en galant, en riktig kvinnokarl med en rad erövringar (och oäktingar) på sin lista. Han ger ett bekymmerslöst, easy-going, karismatiskt intryck. Han håller stora baler, han uppvaktar kvinnor, han har älskarinnor etc. Den hälsosamma, livsbejakande virilitet går helt i linje med hans militära framgångar. Han är tapper, lojal och modig. Men ändå något av en pragmatiker som visserligen kan slåss för sina ideal, men ser nyktert på hur uppnå dem. Och till slut: han inför religionsfriheten och gör det fritt för var och en att tro vad den önskar. Är det inte den franska själen förkroppsligad i en man så säg? Henri IV ska man se i ögonblicksbilder, där är han under en skön dams balkong och han reciterar vers till lutans toner (drottning Margot ensam, övergiven, gråter på sin kammare, förbannar sin ofruktsamma livmoder); där är han på slagfältet och han vrålar ordlöst när svärdet skär genom mänskligt kött, blodet smakar järn över hans läppar och hästarnas ögonvitor rullar synliga; där rusar han ut från Louvren, vännerna, hans vänner som kommit med honom till huvudstaden för att fira bröllop, mördade och slängda i floden; och där står han samlad, rent av sammanbiten, och förkunnar ediktet i Nantes, lyfter blicken: inte mera blod nu. Försoning.

Vid hans sida, de två andra Henrikarna som ett slags motbilder, gåtor rent av. De är båda de drivande krafterna bakom den ohyggliga Bartolomeinatten den 24 augusti 1572. Stridigheter hade länge rasat mellan protestanterna, kallade hugenotter, och katolikerna. För att mäkla fred hade ett äktenskap anordnats mellan kungens syster, Marguerite de Valois, och hugenotternas ledare, Henri av Navarra. Det gick dock inte riktigt som någon tänkt sig och det hela resulterade i ett verklighetens Red Wedding: Frankrikes protestanter slaktades mellan den 24 och den 29 augusti. Det började på helige Bartolomeus natt den 24 i Paris där hugenotterna dödades skoningslöst. Så många som 3000 skall ha mist livet den natten; Seine rann röd med blod. Dödandet spred sig ut i landet och totalt dog upp emot 10 000 hugenotter. Jämför med skräckscenerna från Mellanöstern och IS härjningar – 1572 behövde man inte rabbla koranverser utan Fader Vår på latin för att bevisa sin religionstillhörighet. Och i detta kungens broder, blivande Henri III och Henri de Guide som kom av en släkt som länge åtrått kronan.

Marguerite de Valois, kallade Margot, Henri av Navarras hustru. (Och hennes rödhåriga hovdam.)
Marguerite de Valois, kallade Margot. Henri av Navarras hustru. (Och hennes rödhåriga hovdam.)

Henri III som vill ha sin broders krona, som är sin moder, Katarina av Medicis, favorit. Han får en annan krona, så länge: Polens. Men han är en gåta, Henri III. Skicklig fältherre, hänsynslös och full av ambitioner. Men när brodern död och han står näst i tronföljden återvänder han inte genast till hovet i Paris utan åker till Medelhavet och semestrar. Det är något skevt över Henri III. Skevt säger du? Queert? Han gifter sig inte, har många älskarinnor men ingen officiell? Ligger han med sin syster, Henri av Navarras hustru, den vackra drottning Margot? Henri III tycker om lyx och stora örhängen, han är en lätting och han är det inte, för hans intellekt är knivskarpt och han spelar spelet. Han förespråkar hygien, men tycker inte om jakt, noblessens privilegium, och inte heller krig. När han sluter sina ögon om natten, är det Bartolomeinattens fasor han ser då? Inte Henri IV friska virilitet, han avskyr fysisk ansträngning och är djupt troende. Mot slutet av sin tid späker han sig gärna, ryggen blodig av de katolska gisslet – vilka synder skall såret tvätta själen ren ifrån. Han blundar och Seine rinner röd av blod. Hovet tycker inte om honom – hans religion är makaber, hans örhängen för stora och hur är det egentligen med de där unga männen han omger sig med?

Henri de Guise
Henri de Guise (till vänster).

Nej, då tycker hovet bättre om hertigen av Guise. Han plågas inte av ätten Valois klena nerver, han tvivlar inte. Klädd i vitt hör han folkets jubel, de älskar honom – vore det då så orimligt om just han skulle krönas till kung? Henri de Guise tvivlar inte – inte på Gud och inte på sin plats i Skapelsen och Försynens Stora Plan. Han är en den perfekta avvägningen mellan ambition och fanatism. Det senare gör honom oantastlig, det förra driver honom framåt. Henri de Guise drömmer inte om Bartolomeinatten, kropparna utvräkta på gatorna, det var som en medeltida tavla av helvetet eller purgatorium – det var rättrådigt, det var en försmak av vad som väntar andra i livet efter detta. Åh, Henri de Guise, klädd i sin rustning av hårdnackad tro och självförtroende, det gör honom oemotståndlig, visst gör det? Hans enhetlighet, bristen på inre konflikt, det är en låga som lockar tvivlarna som nattflyna till elden. Henri de Guise kan inte älska, han kan inte ömhet – han kan därför inte heller hata, eller korrumperas. Han är i någon mening kysk, han definieras av sin brinnande tro. Eller? Är det en svart tag där i hans vita, glänsande rustning. Är det en ungdomlig passion som fick hans läppar att bränna efter stulna kyssar, som fick honom att viska ord mot hennes bara hud? Prinsessan som han aldrig kunde få, som var ämnad åt en annan prins och inte en hertig som han, de Guise? Hennes blonda hår, hennes hud vit som franska liljor. Nej, Margot kunde aldrig bli din de Guise. När du smög in i hennes rum om natten, smög utan att smyga – det är du för stolt för – och begravde dig djupt i henne drömde du det omöjliga då – drömde du kungakronan och en livstid mellan den vackra Margots särade ben? Smälte begären samman tills du inte kunde skilja det ena från det andra? Och när hon gav till en annan, när hon gavs till Navarra, blev din smärta då så stor att du måste dränka Paris i blod? Ditt andra dop, detta dop i blod och du steg upp pånyttfödd, Margot lämnar du bakom dig. Intalar du dig, och du tänker aldrig på henne mer. Men begäret, begäret, Henri de Guise, det brinner djupt inom dig. Jag kallade det ambition här ovan, det var fel, dina ambitioner föddes ur ditt begär. Du tror att tron utplånat allt annat inom dig, att det är med dess kalla låga du brinner. Och brinner gör du, med den katolska trons vita låga – men också och samtidigt med begärets röda. Som om eld kunde besegra eld, vad trodde du.

Åh, visst eggar de fantasin, dessa tre Henrikar! Om läsarens nyfikenhet är väckt, om hon känner att endast en Henris kittling kan tillfredsställa henne nu rekommenderar jag i första hand filmen La Reine Margot från 1994 som är något av en klassiker. Den bygger dock inte på historiska källor, utan på Alexandres Dumas roman. Detta inlägg illustreras med bilder ur filmen ifråga.

bildJag hittade ett litet utdrag ur Marguerite de Valois poesi:

J’ai un ciel de désir, un monde de tristesse,
Un univers de maux, mille feux de détresse,
Un Etna de sanglots et une mer de pleurs.
J’ai mille jours d’ennuis, mille nuits de disgrâce,
Un printemps d’espérance et un hiver de glace ;
De soupirs un automne, un été de chaleurs.

Min är en himmel av begär, en värld av sorg/ Ett universum ont, tusen eldar av nöd,/ Ett Etna av snyftningar och ett hav av tårar./ Mina är tusen dagar av tristess, tusen nätter av onåd,/ En förhoppningarnas vår och isfrusen vinter;/ av suckar om hösten, och somrar av hetta.

Jurassic world: civilisatorisk kräftgång

Ni får ursäkta, jag har tillbringat ett par dagar i sjuklägret med hög feber: här kommer därför en populärkulturell betraktelse. Jag lovar att det inte kommer att upprepas.

Så, jag råkade se trailern för den nya Jurassic Park-, förlåt jag menar, Jurassic World-filmen. Det är ändå något rörande över hur man till synes tagit alla storfilmer från nittiotalet, tillräckligt avlägset nu för att förhålla sig nostalgisk till det, och tryckt in dem i denna nya produktion – fast lagt till datoriserade specialeffekter. Förutom förlagan Jurassic Park hinner jag under trailern också minnas Godzilla (mycket rex-ben blir det, är den så stor att den inte ryms på skärmen?), Mannen som talar med med hästar (fast här är det dinosaurier och påminner kanske mer om Cesar Milan som ger sig i kast med kamphundar), och Titanic (DET FINNS INTE LIVBÅTAR TILL ALLA!).

Provocerande är däremot hur manliga huvudrollsinnehavare castas efter något slags pojkbandsestetik? Istället för Sam Neills väderbitne professor i paleontologi med Indiana Jones-hatt får vi en bildskön snubbe som varit militär (?) och numera alltså är något slags dinosaurieviskare. Ja, för vad är väl ett par högskolepoäng eller en doktorshatt mot den avancerade förmågan att kunna avfyra ett vapen och disciplinera sina dinosaurier. Ordning och reda! Jan Björklundifieringen av samtiden?

Hursomhelst, vi kan också notera att Chris Pratt (alltså hjälten i Jurassic World) vars yttre bäst kan karaktäriseras som generiskt snygg kille är trettiofem emedan Neill var en MAN och hela 46 bast när han spelade in Jurassic Park. Detta får mig osökt att tänkta på haveriet till film som var den fjärde Indiana Jones-filmen där man också kände sig nödgad att slänga in en generiskt snygg kille för att hålla uppe publikens intresse. Och ja, okej, Harrison Ford vid 66 kanske inte riktigt får pulsen att öka, men då ska man komma ihåg att han var 39 i första Indy-filmen och betraktades väl ändå som het, då, back in 1981?

Kan detta betraktas som symptom för samma röta? Ett slags infantilisering där man idisslar en förgången barndom och upphöjer mental regression till ideal? Då följer det att vi är dömda att leva i en de eviga uppföljarnas tid, ingen, varken skapare eller publik, vill egentligen ha något nytt. De vill ha den förlorade barndomen, och i detta rasande sökande efter just detta blir nostalgi och igenkännbara element hårdvaluta. Vi vill inte se åldrade, härdade män eftersom det är inget som åtrås, vi begär den blankpolerade ungdomen. Såväl i den egna livskurvan som på ett mer civilisatorisk plan vill vi gå i regression: det vill säga bort med bildning och universitetsexamen in med en ädel vilde som han hantera ett vapen. På det sättet blir en film som Jurassic World symptomatisk (det är ju ingen skräckfilm, det är familjeunderhållning!) och visionen som målas upp inte skrämmande, utan en omedveten och outtalad längtan. Vilken längtan? Den att slukas av dinosaurierna såklart! Att vända tidens gång till ett paradisiskt tillstånd inte bara i barndom utan bortom barndomen. Människans hemligaste önskan: en värld utan människor.

Sekelslut, skrivna i terror och blod

1ermai1891

Vad är fin de siècle-känslan? Går det att förstå den om man också inte har kännedom om tiden den uppkom i? Jag är inte den som vill rättfärdiga kännedom om dåtiden med argument om nuet – men likväl kan jag inte låta bli att dra paralleller mellan förra sekelskiftet och vår egen tid. Politisk turbulens, ett samhällsklimat där yttrandefriheten inte för en självklar tillvaro, terror… jo, kanske finns det något att lära. Men kanske, när världen som vi känner den (det vill säga: trygghet, välstånd, fred) vittrar och rasar omkring oss, kanske betyder det att oron kan så lika fruktbart som då, för hundra år sedan. Kanske kan vi blomstra kulturellt, så som allt blomstrar så vackert i ruiner och skymningstider?

Fin de siècle-ackordets grundton är Pariskommunen, det revolutionära välde som rådde i Paris mellan mars och maj 1871. Kanske bör vi här påminna oss om vad Kommunen, mindre känd än 1789 års revolution och påföljande Skräckväldet, är. Frankrike förlorar i september det avgörande slaget vid Sedan. Kriget är förlorat, andra republiken är förlorad och den 1 mars marscherar preussiska soldater på Champs-Elysées. Två mentaliteter utkristalliseras: en nationalistisk som törstar efter militär vedergällning, och en revolutionär. I mars briserar konflikten, revolutionärerna är oeniga med regeringen Thiers som stöds av monarkister och bonapartister. Detta leder till att Kommunen utropas, två dagar efter att val hållits den 26 mars. Ett val som firades som pacifistisk och lycklig tilldragelse driver konflikten mellan de två fraktionerna och resultatet: inbördeskrig. Nationalisterna och trupper från Versailles går in Paris under en vecka (21-18 maj) känd som La semaine sanglante (den blodiga veckan) och slår ner revolutionärerna och deras sympatisörer, fler än 30 000 dör på Paris gator under den här veckan. Där börjar sekelslutet: folklig feststämning som går över i blodbad.

Efter att Frankrike förlorad kriget mot Preussen och andra kejsardömet och Napoleon III störtats är upplevelsen inte den av ett militärt nederlag, utan en civilisations slut och början på något nytt. Inte utan optimism, man sätter sitt hopp till vetenskapliga framsteg: teknik, uppfinningar, läkarvetenskapen. 1875 utropas tredje republiken, det gäller nu att bygga en ny, stabil, republik. Tänk er att det i detta sammanhang ett estetiskt angreppssätt som naturalismen föds. Zola liknar författarens arbete vid läkarens, samhället måste undersökas, vetenskapligt. Men allt närmare vi kommer sekelslutet, allt mer falnar optimismen. Dess motsats, pessimismen, blir allt mer tongivande och flirtar med dekadensen.

Efter Kommunen har de följande regeringarna svårt att vinna legitimitet. Allt fler samhällskritiska röster gör sig hörda, makten (såväl den politiska som den styrande klassens moraliska) svarar med begränsningar i yttrandefriheten och censur. Samtidigt sker andra, med detta motstridiga, sociala framsteg (kostnadsfri skolgång, fackförbundens blir allt mer tongivande). !879 blir Marseljäsen nationalsång, vilket ändå visar på viljan att skapa enighet trots att allt snarare går mot upplösning: den psykologiska förlusten av fasta referenspunkter (exempelvis vetenskapens misslyckanden) och i synnerhet anarkismens framväxt.

Den Tredje republiken hotas nämligen ständigt, huvudsakligen av boulangisterna och anarkisternas attentat. General Boulanger (1837-1891) ledde en rörelse som krävde att ta tillbaka Alsace och Lothringen som förlorade i kriget mot Preussen. Han lyckas erhålla posten som krigsminister 1887 och grundade då ett eget parti, Boulangisterna, med anhängare bland vitt skilda grupperingar som radikaler, monarkister och bonapartister. Det vill säga, hans popularitet berodde på att han tilltalade alla som hyste något som helst missnöje – om de sedan var socialister eller nationalister spelade mindre roll. (I februari 1888 invaldes han i deputeradekammaren, men entusiasmen hos hans anhängare upplevdes som ett hot mot regeringen och han uteslöts ur armén. I januari 1889 fick han nästan 60% av Paris röster, jublande folkmassor drog genom huvudstadens gator och Boulanger hade här kunnat gripa tillfället, en oblodig statskupp och makten och hela härligheten hade varit hans. Så skedde inte, han firade segern hos sin älskarinna. Det folkliga stödet falnade, Boulanger blev obekväm och fick till sist dra sig tillbaka från det politiska livet och fly till Bryssel.) Boulangismen var dock större än människan Boulanger, den var ett uttryck de folkliga förhoppningar som på samma gång också var ett hot gentemot republiken.

Boulangismen och dess kris rörde sig dock inom institutionerna, hotade dem så att säga inifrån. De anarkistiska attentaten präglade snarare den politiska klassens medvetandesfär (som utsattes), liksom folkets. De underblåser det osäkra läget och förkroppsligar viljan att, brutalt och hämningslöst, motarbeta bourgeoisiens ekonomiska och moraliska värden. Efter första maj tåget 1891, som slås ned under blodiga former av polisen som öppnar eld in i folkmassan med flera döda till följd, förvärras läget snabbt. Kändast torde vara anarkisten Ravachol (1859-1892), han och hans anarkistgrupp genomför flera bombdåd i centrala Paris i mars 1892 – han åker fast och giljotineras i den 11 juli samma år. Han är inte den enda anarkist som avrättas, vilket i sin tur leder till en våldsspiral med mer missnöje och fler attentat. Anarkisterna har visst folkligt stöd; Ravachol romantiseras man skriver om gamla revolutionsvisor, exempelvis La Carmagnole som får namnet La Ravachole (1894):

Dansons la Ravachole, (Låt oss dansa Ravachole,)
Vive le son, vive le son, (Leve ljudet, leve ljudet,)
Dansons la Ravachole, (Låt oss dansa Ravachole,)
Vive le son (Leve ljudet,)
D’l’exposion! (Av explosionen!)
Ah, ça ira, ça ira, ça ira, (Åh, det ska gå, det ska gå, det ska gå,)
Tous les bourgeois goûtront d’la bombe, (Alla borgarna ska få smaka bomben,)
Ah, ça ira, ça ira, ça ira, (Åh, det ska gå, det ska gå, det ska gå,)
Touts les bourgeois on les saut’ra… On les saut’ra! (Alla borgarna spränger vi… spränger vi i luften!)

Mot slutet av 1800-talet ljusnar läget igen, ekonomin går bättre. Uppfinningar gör det dagliga livet lättare, fackrörelsens framryckningar och de första socialistiska partierna gör tillvaron drägligare för den arbetande klassen och med det kommer framtidshopp. Det Frankrike som besegrades vid Sedan känns plötsligt avlägset: nu har man självförtroende igen, man är en mittpunkt i den civiliserade världen. Ekonomiskt kanske det vidsträckta brittiska imperiet och de nya stortyska riket fortfarande är överlägsna, men det är till Paris all världens intellektuella och konstnärer söker sig. En känsla som understryks med de stora världsutställningarna.

Och visst finns denna framtidstro speglad i litteraturen och konsten – men det är inte den som intresserar oss, eller hur? Vi söker oss till de som är främlingar i denna nya sköna värld som växer fram (och som ändå kommer att gå under om ett decennium eller två, i skyttegravarnas lera), de som inte kan tvätta själen ren från pessimism och spleen. Det vill säga: dekadenterna som går att söka något vackrare i de artificiella paradisen, eller symbolisterna som går att söka något sannare i en orfiskt framsjungen värld. Som söker andra uttryck: en baudelairsk dandys ironiska ytlighet eller en huysmansk estets katolska hänförelse.