”Man måste ha modet att vittna om det”

Den 16 januari 2018, det är en evighet och ett liv bort, och också då jag senast skrev något på denna blogg. Då när jag var uppbruten i sår och smärta, när Stockholm var alldeles djupfryst och jag gick och gick längs öde, snötunga gator. Till kyrkan och tillbaka, runt Långholmen, till Skanstull, över Västerbron. Jag lärde mig staden med kroppens tunga minnen och fötternas eviga trampande. Det var min ensammaste tid – och jag var på en gång mitt starkaste och mitt sköraste jag. Hela tiden tänkte jag: ”ibland behöver Gud kanske en yxa för att hugga upp en djupfryst själ”.

Under hela 2018 skrev jag tre inlägg på Stasimon, det första är det senast publicerade här nedan. I det andra (opublicerade) den 19 mars försöker jag sätta ord på den märkliga sak det innebär att gå från tvivlande till troende. Det finns en frihet i att inte ha något kvar att förlora och jag skrev sant och öppet om det innersta; om det skamligaste och om det vackraste i mig. Jag tänker att det är så man måste närma sig tron, att det är så jag måste tala om Gud för att undvika löje eller dogmatism. Där var jag i det mörkaste, och ändå så genomlyst redan då. Min synd, den yxa som högg upp det bottenfrusna så att ljuset kunde börja sippra in. Den 2 maj skrev jag igen (återigen utan att publicera) i något slags kulmen på den sömnlöshet som präglat hela våren. Jag kunde vakna vid fyra-tiden på morgonen och gå upp då, katterna föll in i samma rytm. Det var som att vi följde solen, ju kortare nätterna blev, desto mindre sov vi. Det är ett kort, osammanhängande text – en liten eruption av sömnlöshetens vanmakt. Sedan kom sommaren och jag sveptes med.

Landet brann, men i mig sjöng det. Ett samtal som tagit sin början mitt i stormen … Då när jag var i fritt fall och sträckte mig efter allt som kunde tänkas ge mig något slags fotfäste. Då när jag var på väg ner för slänten mot avgrunden och jag rev mina fingrar blodiga mot granitklippan i jakt på någon liten tuva att fatta tag i. Ett samtal som var ingenting, en liten och oviktig pusselbit i min resa mot tron, trodde jag då, liksom djupnade, fick vingar, blev en sång. Inga basuner och inga trumpeter, och ändå föll mina murar. Ett samtal på sociala medier, så småningom ett möte över lunch, ett glas vin efter jobbet – utan att jag förstod hur eller varför blev de det viktigast i mitt liv. Sverige stod i brand, glödkolröda trädstammar och brinnande djur i eldstormen, apokalyps, men min panna var sval och luften lätt att andas. Det var juli, det var augusti – en förälskelse som slog ut som stora, prunkande rosor i mig. Till kyrkan och tillbaka, runt Långholmen, till Odenplan, över Västerbron – bredvid mina klapprande klackar det mjukare ljudet av ett par herrskor

Den 4 december skrev jag ett slags (opublicerat) bokslut över året som gått. Inget om det nya, förunderliga. Snarare hade jag fortfarande ett starkt behov av att försöka förstå och acceptera skilsmässan; en sårskorpa man inte kan låta bli att pilla på. Kanske lägger jag upp de där tre inläggen som något slags vittnesbörd om det som varit.

För vem skriver ens blogg längre? Formen känns pinsamt obsolet. Och ändå… Jag har försökt att skriva dagbok, men det ger mig bara klaustrofobi. Ensam med det vita arket, som inför en spegel. Twitter fungerar dåligt, eftersom jag alltid blir lite besvärad när någon svarar mig. Jag kan gå i en dag eller två och försöka formulera ett bra svar, sedan skära ner det till tillåtet antal tecken (alla nyanser, bildspråk och formuleringsglädje: borta!) bara för att inse att samtalet sedan länge dragit vidare. Den slaktade mini-essän ett sorgligt skelett i min telefons anteckningar.

En annan tanke detta förflutna år har varit att inte skriva om jag inte får betalt för det. Sedan jag också tagit steget och äntligen sagt upp mig från brödjobbandet på museer för att helhjärtat kasta mig ut i tillvaron som frilans och egenföretagare blir tid och inspiration hårdvaluta. Och ändå… skrivande föder skrivande. Den här bloggen har hållit igång mitt språk och mitt tänkande. Resonemang som senare kommit att bli en artikel eller ett förord började som en formulering här i mitt virtuella anteckningsblock där jag kan låta tanken löpa fritt. Här prövas idéerna, lekfullt och prestigelöst. Kanske, har jag tänkt, finns det en fara med att skriva så öppet och utlämnande, så ofärdigt och ibland privat, när min stjärna sakta stiger på litteratursveriges bleka himmel? Men det har aldrig varit mig betjänt att låta rädsla och försiktighet styra, av princip vill jag vara generös. Generös och öppen med såväl mig själv som med mitt tänkande. Ängslighet är inte bara tråkigt utan dessutom inte speciellt klädsamt.

Vidare, när jag skriver detta har jag fastnat i en artikel om Etty Hillesum som jag hade för avsikt att skriva klart idag. Det går, i vanlig ordning, trögt trots att jag gjort det mesta av arbetet. Det vill säga: jag vet ungefär vad jag vill skriva, jag har staplat upp det, återstår att ge det form. Ack, detta kritiska skede medför, varje gång, något slags förlamning. Det är nu det måste ske något jag egentligen inte kan styra, något som bara händer, tanken blir klar och jag lyckas sy samman texten. Inför denna ansats bävar jag ständigt, tanken skyggar undan trots att jag kör ridsporrarna i dess flanker och manar på mot hindret. Trots att jag alltid far felfritt över de där bommarna uppstår samma problem gång på gång och för varje text.

I just detta fall har jag dessutom känslan av att ha hamnat lite snett i min ansats. Jag vill inte att det ska bli ännu en konventionell text om Etty Hillesum som alla andra texter om Etty Hillesum. Lite biografisk bakgrund, något om den fascinerande kärlekshistorien med mentorn Spier, hennes osannolikt hastiga andliga resa, avsluta biografin med koncentrationsläger och död, säga ett par ord om kvinnligt dagboksskrivande, vittneslitteratur, Anne Frank, nazismens fasor etc. etc. Det skulle naturligtvis vara en alldeles utmärkt och informativ text skriven med viss spänst (skriver jag spänstigt? jag tror att jag skulle göra det här: det skulle vara som att dricka ett glas uppbygglig mjölk med en bismak av något mörkare, kanske anis) men det skulle vara en förment trygg text. (Om du, kära läsare, läser dessa ord först när artikeln ifråga publicerats och du märker att jag i sista stund föll till föga och skrev en trygg text får jag be om din förlåtelse. Men du måste förstå, artiklarna är mitt levebröd, hur utmanande kan jag vara? Och: ibland måste man kanske få lov att inte välja den svåraste vägen – ge sig själv a break, inte gå på det som bränner och svider? Nåväl, välkomne för denna brasklappsbonanza!) Det är den svåra vägen för att det är att röra sig bort från det verifierbara och faktatorra mot den egna analysen och kanske än djupare: den egna känslan.

Jag vill skriva om Etty Hillesums dagböcker och brev liksom inifrån. Stiga in i hennes kammare, sätta mig vid hennes skrivbord och bläddra i hennes Rilke och ryska romaner och Bibel. Jag vill gå ut i hennes lilla badrum och böja knä på mattan där, överlåta min själ i ett enkelt och innerligt samtal med Gud. Promenera kvarteren, bron över kanalen, bort till Spier och ligga vid hans fötter när han smeker mig över håret och lär mig att uttala Guds namn och be, låta honom föreläsa om sina patienter och människans psyke och när natten fallit dela hans säng och ligga med honom. Jag vill gå längs Amsterdams sommarheta gator och få blåsor under fötterna, för nu får judar inte åka spårvagn mer. Då vill jag stanna till inför en blommande jasmin, eller köpa rosor och apelsiner, och tänka att livet trots allt är skönt och meningsfullt. Och jag kommer bli ivägskickad till uppsamlingsläger, en sista anhalt innan godstågen tar mig österut till Auschwitz där jag kommer leva i sju veckor och försöka vara ”ett plåster på många sår”, sedan mördas. I allt detta kommer jag ändå behålla min människovärdighet, inte passivt och motståndslöst, utan för att för den som vilar i Guds famn välver sig en vidsträckt himmel vare sig hon sitter vid sitt skrivbord och ser ut på en blommande jasmin eller ligger i sin sorgliga ursäkt till säng i koncentrationslägrets barack och lyssnar till spädbarnens gråt.

Det är en nästan omöjlig tanke, en outhärdlig verklighet att ta in. Och ändå, tänker jag, är det så denna text måste skrivas för att göra Etty rättvisa. Inifrån. Jag fick hennes dagböcker av min präst efter ett av våra samtal när vi talat om ondskans problem. Etty Hillesum visar mig ett sätt att se ondskan rätt i ansiktet utan att gå under; i fasa men med viljekraft och utan att förlora tron eller resignera ser hon på sina lägervakters ansikten och slås av vissheten att även de skapats till Guds avbild. Det är oerhört. Till syvende och sist får begreppet ”vittneslitteratur” en annan innebörd hos Etty Hillesum – ett vittne ja, men i första hand inte till fasorna och ondskan utan till att Hans värld är skön och meningsfull. Det är om det hon talar när hon skriver att ”man måste ha modet att vittna om det”.

Se, där har jag kanske såväl ingången till min artikel som ett credo för denna bloggs vidare öden och äventyr.

Et in arcadia ego

Kära dagbok,

Häromkvällen var jag på ett mingel där en stor del av mitt stockholmsumgänge fanns representerade. Nära vänner, bekanta, nya bekanta. Det var en ljuvligt mild kväll, man kunde stå barbent på serveringen som låg i en trappa. Det är något så förtjusande urbant med serveringar i trappor, något tilltalande med perspektivet. Teaterkulissens grepp förhöjer verkligheten och man känner, mer än någonsin, påtagligt att det är en stad man är i. Nå, så där stod jag alltså och drack champagne medan månen steg, en antydd septemberkyla i luften, och drabbades av själva stunden. Det var en sommarens sista skälvande suck, och för mig var det också en sista kvällen med gänget. Det var som att det satt ett plåster direkt på mitt hjärta och någon kom och ryckte bort det med en häftig, hänsynslös, rörelse. Hur länge dröjer det till jag står igen, ett glas i handen, och minglar med en vag känsla av att jo, nog tillhör jag ändå något slags sammanhang? När kommer jag att se dessa människor igen? Och när vi ses, vilka kommer vi att vara då? Stockholm andades ljumt mot min hud, och avskedets vemod kom över mig. Jag såg till, mer medvetet än vanligtvis, att försöka byta i alla fall några ord med var och en, hemliga avsked för mig enkom. Eyes, look your last. Arms, take your last embrace. Något sådant. Jag kommer sakna er så.

— Et l’orgueil, ce trésor de toute gueuserie, Qui nous rend triomphants et semblables aux Dieux!

Klockan är strax innan midnatt och jag ligger med fönstret öppet mot Långholmsgatan i det rum som förutom mitt sovrum även är mitt vardags- och arbetsrum (den är liten, min lägenhet). Jag kan bli lite förundrat över trafiken som susar förbi därute, jag menar, det är måndag natt, vem är det som är ute och åker? Riktigt stilla är det bara tidiga söndagsmorgnar, annars alltid detta brus (så är det när man bor mellan broar, antar jag) som jag fått svårt att vara utan.

Jag lyssnar på musik, är behagligt berusad efter kvällens avslutningsmiddag med sommarens arbetsplats. Lite lagom omtöcknad så att alkoholen liksom fungerar som en välvillig stötdämpare mot den alltid alltför kantiga och skarpa verkligheten. När jag i våras sade upp mig från Drottningholm 7 års trygghet för en obestämd framtid sade jag mig att jag ett 1. ägna mig åt storartad litteratur och 2. jobba på min alkoholism – såsom man gör när man är mellan förvärvsarbeten, och det var nästan helt uppriktigt menat. Jag var dessutom i färd med att översätta Vivien då, att förneka sig – vägra kroppen näring och släcka sitt sinne i spritångor, det var min utopi. Nå, nu verkar det inte ligga för mig – jag lyckades inte hålla fast vid arbetslösheten eller anorexin, inte göra alkoholen till en vana.

Men vad ska man göra? Man får helt enkelt inse sina begränsningar… Och tröttheten när man arbetar väldigt, väldigt mycket – den är inte helt olik salongsberusningen? Och ändå tror jag att allt kommer att falla på plats, till slut och på målsnöret. Bokmässan står inför dörren och vi kommer naturligtvis vara på plats alla fyra dagar – kom och hälsa på mig i monter B04:49 om ni skulle ha vägarna förbi Göteborg nästa vecka. Jag kommer också delta i ett panelsamtal på torsdagen, samma kväll är det även absintmingel… Ah, bokmässan. Även jag reagerade på den där annonsen i DN. Det är bara fullbordan av den rörelse som påbörjats för länge sedan där vi gått från verket till personen. Och om det personer vi ska ägna oss åt, varför inte rationalisera och strunta i de förhållandevis inte så publikfriande författarna till förmån för dem som har till enda merit att odla sin personkult, dvs kändisar. Min man frågade om det inte finns författare som skriver, ska vi säga inte-särskilt-sublim?, litteratur men som är bra på att marknadsföra en persona, annonsansikten. Naturligtvis gör det ju det, men en Guillou eller Läckberg är inte publikfriande nog, inte tillräckligt fräscht. Och här en liten utvikning om kulturvärldens dåliga självförtroende: naturligtvis kan vi inte locka folk till bokmässan med… BÖCKER! Kidsen lyssnar ju bara på poddar, eller kollar på vloggar – bara genom att lura in dem med en, eh, annons i DN (?) kan vi få dem hookade på litteratur. Har ni varit på bokmässan någon gång? Det är smockfullt med folk, jag LOVAR. (De flesta är dock vad man brukar kalla kulturtanter, och efter ett antal år i kulturvärlden har jag förstått att det är något JÄVLIGT FEL med kulturtanter eftersom alla alltid vill få in andra målgrupper än just den.) Det måste vara så att folk faktiskt lockas av en mässa full av böcker och seminarier om litteratur, kändisspottingen kan vara kul, men jag törs säga att den är sekundär? Varför är man så snabb att ängsligt underkänna såväl det man försöker sälja in som sin primära målgrupp? Och nej, jag håller inte med Karin Olssons text i Expressen – för vaddå ”förlagen”? Annonsen är bokmässans, och den svenska förlagsfloran är förlösande diversifierad, men man måste kanske se längre än till de stora drakarna – men läser man kultursidorna eller följer kulturprogram i tv och radio framträder inte den bilden, eller hur…?

Är jag bitter? Kanske det. Men betänk hur omöjligt det vore med en bokmässeaffisch som frontar med BAUDELAIRE. Det är ju fullkomligt otänkbart, det vore rentav missledande marknadsföring – för Baudelaire är ju inte där, även om hans BÖCKER är. Och det, kan jag tycka, är en lite sorglig tanke.